IDYGDENS SÅNGARE.? 271

Sitt skalderykte skapade Gyllenborg genom de båda dik-
terna »Människans nöjen» och »Människans elände»s.
Nöjena visa sig vid närmare granskning vara blott luft
och såpbubblor, och vid skildringen av människans elände
frossar skalden i den svartaste pessimism. Så här går det
till, när människan kommer till världen:

Vad för bedrövligt skri min ömma hörsel sårar?

Vad jämmer skönjes här? Vad gjutas här för tårar?

Vem är den usla mask, som nyss fått dagen se?

Dess ögon öppnas knappt, förrän de synas våta;

knappt ger han prov av liv, förrän han lärt sig gråta
och prov av smärta ge.

Du jordens stolte son! Du kung för kreaturen!
Betrakta här din höjd, ditt intåg i naturen!
Hör med vad präktigt ljud din ankomst firad ärl»

I sådan ynkedom sker människans inträde i denna usla
värld, och fortsättningen är början värdig. Till lidande är
människan dömd. Hennes lott är sämre än maskens i mul-
len, ty hon måste träla för födan och blir förtryckt och ty-
ranniserad av sina likar, vilka t. o. m. kunna för att till-
fredsställa sin egen ärelystnad skicka ut henne på slagfältet
att .mörda och mätta sig med människors blod, mot vilka
hon själv icke hyser någon hämndkänsla. — Men, invänder
någon, människan står dock högre än djuren genom sin
fria vilja. Ja, svarar skalden:

»Att kunna brottslig bli och fela mot naturen,
det är det fria val du äger framför djuren l»

De oskäliga djuren kunna ej begå någon straffbar hand-
ling, ty för dem finnas inga lagar att bryta mot — de le-
das blott av sin drift. Och se på dåren, uslare än djuren:

»Vem är den usla hamn, den plågoandar leda?

I hjärtat utan frid, i tanken utan reda,

hans gråt förtvivlan är, hans skratt ett raseri.
Rys, du som dåren ser! Vet att din tankegåva
blott på en tråd beror. Vem är som kan dig lova
att ej hans like bli?»

Och de njutningar, varmed livet lockar oss, hur tomma
äro de ej i själva verket! Fantasin utmålar dem i de skö-
naste färger,
