272 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

»men när i nöjets famn du släckt din vilda låga,
du vänder ögat bort och modfälld höres fråga:
”Ack, var det icke mer?»

Och vandrar du din levnads stig med ära och ett gott
rykte som mål, hur lätt går du ej förlustig alltsammans:

»Ett enda felsteg gör, att du med blygd oeh sveda
din hela livstid minns.»

Människan är som ett flarn på vågen:

»Du följer tidens ström men vet ej vart han driver:
du vet ej vad du är, än mindre vad du bliver;
en svart och töcknig sky ditt öde bortgömt har.»

Denna tröstlösa svartmålning har sitt sidostycke i Gyllen-
borgs stora »Ode över själens styrka», över det enda som
är av värde i denna onda värld, det enda som en verklig
man bör sträva efter. Mitt i all ostadighet och växling är
själens styrka den enda fasta punkten och »dygdehjälten»
den ende som står upprätt. Han är Gyllenborgs ideal
och tecknas av honom såsom den oryggliga pliktmänniskan
utan fruktan och tadel, en »romarvulen» gestalt, hård och
oböjlig. Skalden manar fram hjältarne från Roms »frihetstid»
såsom motbilder till partimännen från Sveriges frihetstid.
De sista stroferna i denna dikt skrev Gyllenborg en natt,
då han vakade i fru Nordenflychts förmak under hennes
sista sjukdom, »upplivad av hennes flyktande ande».

Men sedan mattades hans inspiration. När »Herdinnan
i Nordem» för alltid nedlagt sin lyra och Creutz rest som
diplomat till Spanien, stod Gyllenborg ensam och förmådde
icke hålla stånd mot livets prosa. Han blev helt upptagen
av sin värdighet som barnafar och äkta man. »Hans poe-
tiska oro mojnade av. Den unge moralistens ädla harm
slocknade», säger Levertin, soch fram trädde, redan innan
Gyllenborg fyllt femtio år, den typ av en borgerlig moral-
predikant, av en i sitt eget hems händelser och politik helt
uppgående husfaders, som hans systerson, den unge skalden
Johan Gabriel Oxenstierna, skildrat. Han säger i sina dag-
boksanteckningar om den forne skalden: »Jag är försäkrad,
att om Apollo och alla de nio sånggudinnorna komme hit,
skulle han likafullt övergiva dem för att göra dockor åt sin
dotter eller för att knyppla dagen i ända.»
