IDYGDENS SÅNGARE.d 273

Förvånansvärt fort torkade Gyllenborgs poetiska ådra
ut. Dygdens unge svärmiske sångare åldrades i förtid och
blev ett kuriöst original. Hans poesi stelnar i tråkighet,
får en prägel av »perukstib. Hans stort anlagda poem »Na-
turens tempelb kallar Oxenstierna med en skämtsam elakhet
för »Ledsnadens tempel, och om hans stora hjältedikt »Tå-

Gustav Fredrik Gyllenborg på äldre dagar. Kopparstick av El. Martin.

get över Bält) i tolv sånger fäller Tegnér det lika kvicka
som träffande omdömet, att »väven dikten har sin frusna
våg». Skalden rör sig här med en värld av andeväsen, som
gripa in i händelserna på ett personligt sätt. Där är Av-
undsandan, och där är Vapenlyckan, som deltaga i hand-
lingen eller uttrycka sina känslor, men, säger Warburg,
»de intressera oss icke, emedan de icke äro levande för
oss. Och under det alla dessa allegoriska gudinnor uppträda
på skådebanan, är det en gudinna, som flyr bort — poesiensls
