274 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

Dock finns det i denna dikt enstaka detaljer med något
storslaget över sig. Läsaren rycks med av nattens fasor och
dånet, som höres på avstånd, av vågorna, vilka när som helst
kunna uppsluka den framtågande hären. Karl Gustav spor-
rar sin häst ned i vattnet. Han vet ej, om därunder är is
eller ej, han vet blott, att han vill framåt eller dö.

Sådan denna episka dikt är såsom helhet betraktad, ut-
gör den liksom en spegelbild av Gyllenborgs eget liv, som ej
heller det hade mycket av spänning att bjuda. »På gamla
dagar — så sent som 1802 — tog han sig själv för att teckna
sina öden men kom inte längre än till år 1775. Ledsnade
han vid ämnet? Man skulle kunna förstå deti;, yttrar Le-
vertin med maliciös förståelse.

Längst höll Gyllenborg i med fabeldiktning, ett ar-
bete vari han säger sig ha »känt den minsta ledsnad».
Därvid följer han mest den berömde franske fabeldiktaren
Lafontaine men saknar dennes förmåga att naturtroget
återge djurlivets detaljer, vilka en så torr herre som Gyllen-
borg givetvis icke förstod sig på. Huvudsaken för honom
var att göra fablerna så »moraliska» och sedelärande som
möjligt.

Det måste dock rättvisligen erkännas, att han berättar
sina fabler i en roande, ledigt kåserande stil, som gör honom
till vår givet främste fabeldiktare.

En av Gyllenborgs bästa alster på detta område är »Fa-
beln om pärlan och tuppemn:

»Bland sopor kom en pärla bort.

På högen pärlan innan kort

av hönsen hittad är. Man vill av tuppen höra,
vad med en pärla är att göra.

”Vad är att göra?” säger han.

”Hon äger ingen must, hon ej förtäras kan.

På gatan henne vräk! Vi ej förblanda böra
med en så mager kost vårt feta överflöd.

Bland sopor lider man ej nöd

på läcker spis för höns och värdig deras tycke.

På gatan går en juveler.
Han glädes åt ett fynd, vars dyrbarhet han ser;
och fattar pärlan in uti ett kungligt smycke.
