276 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

Jakob Wallenberg.

EM har inte som gymnasist under litteraturläsnings-

s/ timmarna, när klassen officiellt satt och gäspade över

Gunno Dahlstiernas »Kungaskald» eller Hedvig Char-
lotta Nordenflychts »Vinterro eller betraktelse över stjärne-
valvet;» — må det förlåtas en hårdhjärtad ungdoml — eller
Gustav Fredrik Gyllenborgs »Tåget över Bältb, — vem har
inte då gett det officiella ämnet för högläsning en god dag
och i stället tjuvläst Jakob Wallenbergs »Min son på galejano!
Det var en litteratur för pojksinnet, fullt lika god som Coo-
pers indianböcker eller Marryats »Jakob Ärligo. Och även
om den varit något mindre beskuren än i Bjurstens läsebok,
så hade den säkert inte varit farlig som lektyr för ungdom
— i sin helhet lämpar den sig dock knappast för ändamålet.

Jakob Wallenberg, det är den friska fläkten i 1700-talets
litteratur. Det är salt havsbris och doft av tjärade
fall och skot i hans odödliga »Min son på galejan» —
odödlig, ty det som är äkta, ursprungligt och upplevat,
det står sig genom tiderna. Det är en rättfram, urkraftig
naturmänniska, som talar genom den boken mitt ibland
ett släkte av eleganta, vwvälfriserade och välpudrade kam-
marlärde och hovmän, som aldrig trampat ett däck — nej
det vore för mycket sagt, men som aldrig trampat det med
känsla och övertygelse. Det är också den glade sjömannens
levnadsfriska och rättframma, av alla konventionella skran-
kor obundna humor, som talar ur Wallenbergs bok med
dess drastiska, ur vardagsspråket hämtade ord och vänd-
ningar.

Författaren var också en sådan där natur, som går sina
egna vägar genom livet. Han tillhörde en livskraftig släkt,
som i våra dagar satt starka spår efter sig både i vårt ekono-
miska liv och inom statslivet. I Östergötland var han född
anno 1746, och fadern var kronofogde. Av sin farfar, som
var en av Karl XII:s bussar, hade han ett minne, som han
aldrig glömde. Det var, då han som tioårig pilt besökte
den gamle kärngubben för sista gången. Han berättar därom:
” Hör pojke', sade han och fattade mig i skuldran med en
