JAKOB WALLENBERG. 287

kallade den halvt allvarsamma, halvt skämtsamma bekännel-

sen av syndaren, att »nog har jag principer så väl som han,

men skillnaden är, att han sätter dem i utövning, jag icke».
&

Under åren 1772—1775 gjorde Jakob Wallenberg ännu
två Ostindiefärder och skulle just på nyåret 1777 anträda
en fjärde, då den 31-årige skeppsprästen blev utnämnd till
kyrkoherde i Mönsterås” pastorat. Här visade han sig ej
blott som en vänsäll och hjälpsam människa utan ock som
en nitisk själasörjare, den där med kraftig hand upprätthöll
tukt och ordning inom sin församling. Han hade åtskilligt
av samma tag i sig, som en norsk präst, om vilken han be-
rättar i »Min son på galejam, att när några barn började
stoja under predikan, slog den nitiske själasörjaren handen i
predikstolen med orden: » Börn, hvis I vil snakke, saa vil jeg tie.»

Jakob Wallenberg fick dock ej länge verka på sin nya
plats, ty året efter det han tillträtt pastoratet avled han i
sröt- och gallfebers, endast 32 år gammal.

Sextiofyra år efter hans död rev man ned Mönsterås” gamla
kyrka och påträffade bland andra gravar även Jakob Wal-
lenbergs. Därvid hände sig, enligt dåvarande kyrkoherdens
berättelse, det märkliga, att den döde befanns fullständigt
oförändrad. Hans ansikte var icke det minsta infallet utan
alldeles igenkänligt för några tillstädesvarande personer,
som sett honom i livstiden. Svepning, prästkrage och
handskar hade också stått sig mot förgängelsen. Men då
någon lindrigt rörde vid hans kind, uppstod ett hål, och
dödens tomhet gapade därunder.

Under sin verksamhet som prästman hade Jakob Wal-
lenberg så ofta kommit i beröring med döden, att han trots
sin livsglädje var starkt genomträngd av känslan av alltings
förgängelse. När han berättar om begravningen av den
mäktige vicekonungen över Kap, tillägger han som slutbe-
traktelse: »Uselhetens fjät syntes i allting, lyckans fann jag
ingenstädes, Man löper världen omkring efter rikedom, och
tre skyfflar mull äro till slut hela vår vinning. Man härskar
i dag över hälften av ett stort Afrika — i morgon äger man
endast en sexfota grop därutav.»

Litteratur: Oscar Levertin, Essayer I.
