EMANUEL SVEDENBORG. 303

samtidigt med att han hade en vision av Virgilius, ty vid
sådana tillfällen försvann allt medvetande om de jordiska
personer och ting, som omgåvo honom. Den danske gene-
ralen Tuxen berättar sig ha överraskat honom i en sådan
situation och funnit honom sittande med armbågarna mot
bordet och huvudet stött mot händerna. Ögonen voro
öppna och riktade uppåt. Då Tuxen tilltalade honom,
väcktes han men behövde en längre tid för att hämta sig.
Robsahm har från trädgårdsmästarfruns mun en alldeles
likartad beskrivning med det naiva tillägget, att vid sådana
tillfällen »Svedenborgs ögonstenar syntes såsom den kla-
raste eld» och att det dröjde en halvtimme, innan det lju-
set förgick.

Ett särskilt »aber» med anekdoten om Porthans besök
hos Svedenborg i England är, att man numera vet, att Por-
than — aldrig varit i England.

x

Ett av de mest bekanta exemplen på Svedenborgs förmåga
att skåda in i det fördoldas värld är följande. Under ett
besök i Göteborg år 1759 var han inbjuden på välkomstfest
hos en handlande i staden. Mitt under samkvämet avlägs-
nade sig Svedenborg plötsligt med alla tecken till förskräc-
kelse — det var vid 6-tiden på eftermiddagen. Men om en
stund kom han tillbaka och berättade, att en stor eldsvåda
utbrutit på Södermalm i Stockholm. Under kvällen var
han mycket orolig och gick flere gånger ut — ty hans eget
kära hem var hotat, sade han. Efter några timmar kunde
han emellertid lugna gästerna med att elden var släckt,
och han uppgav nu även, vilka kvarter den härjat. Del-
tagarne i festen berättade vidare för sina bekanta, vad de
varit med om, och följande dag talade hela Göteborg därom.
Ett par dagar därefter kommo också brev från Stockholm,
vilka fullkomligt stämde med Svedenborgs uppgifter.

En dag två år därefter fick Svedenborg besök av änkan
efter en holländsk ambassadör, som bönföll andeskådaren
att hjälpa henne. Hon hade nämligen blivit krävd på en
fordran på 25,000 gulden, som hon visste att hennes man
betalt, men nu kunde hon inte få rätt på kvittot. På hen-
nes enträgna böner lovade Svedenborg till sist, att om han
