304 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

i andevärlden sammanträffade med hennes avlidne man,
skulle han fråga honom om saken.

När åtta dagar gått, visar sig den avlidne i drömmen för
sin änka och omtalar, att både kvittot och en dyrbar nål,
som också kommit bort, finnas i hans arbetsrum på en plats,
som han utpekar. Hon stiger genast upp och finner de sak-
nade föremålen på angivet ställe. Följande morgon kom-
mer Svedenborg upp till henne, och innan änkan hunnit
yttra ett ord, talar han om, att han under natten träffat
hennes avlidne man. Men andeskådaren hade ej fått tala
med den döde, utan denne hade ursäktat sig med att han
måste gå till sin efterlevande hustru, för vilken han hade
något viktigt att omtala.

Berättelsen härom är nedskriven av änkans andre man.

Samma år hände det en dag, då Svedenborg gjorde sin
uppvaktning på hovet, att Lovisa Ulrika skämtsamt till-
ropade honom: »Nå, Herr assessor, har Ni träffat min bror?»
— hon syftade på sin bror August Vilhelm, som dött tre
år förut.

Svedenborg svarade, att det hade han inte gjort, varpå
drottningen i samma skämtsamma ton tillade: »Skulle Ni
göra det, så framför min hälsning till honoml»

Åtta dagar därefter infinner sig Svedenborg åter på hovet,
går rakt fram till drottningen, som står inbegripen i sam-
tal med sina hovdamer, och viskar något i hennes öra. Lo-
visa Ulrika blir alldeles blek av häpenhet, och det dröjer
en god stund, innan hon hämtar sig. Men då det skett, vän-
der hon sig till omgivningen med orden: »Endast Gud och
min bror kan veta, vad han just nu sagt mig.>

Sagesmannen är en kapten Stålhammar, som denna tid
tjänstgjorde vid hovet.

Svedenborgs underbara syner gjorde honom oerhört
ryktbar och hade till följd, att han översvämmades av »be-
drövade änkor, som ville veta sine mäns tillstånd, eller andre,
som trodde honom vara en spåman och kunna uppdaga
hemligheter, stölder etc.».

Fast Svedenborg levde i andevärlden, var han ingalunda
främmande för det jordiska samhällets angelägenheter.
