KARL VON LINNÉ. 311

Nu fick han sitta i ett mörkt och kallt skolrum, där fyra
klasser arbetade på en gång under ett buller, värre än opå
den stormigaste sockenstämma» — för att använda en an-
nan berömd Växjöpilts ord. Där var »jämmer och oreda:
latin, katekes, glosor och stryk». Var arbetsvecka släpade
sig fram lika enformigt efter schemat och slutade med lör-
dagens räfst för hela veckans synder, vilken kallades stuta-
möte efter det gamla goda namnet på avbasning: »stuto.
Brottslingarne sjöngo: »Misskundelig Gud, låt nådens sol
upprinnab En skolpojke bar in risen till rektor, och med
sstryk och ris inpå bara kroppem» skedde vedergällningen
efter gammal sträng straffbalk.

Det fanns på den tiden gott om det slags fruktade barna-
plågare, som Hakvin Spegel en gång ägnat ett eftermäle
på följande gravskrift över en av Skarapiltarnes gamle
tuktomästare

»Verberianus vilar här,

en gammal scholz-träl,

som hade sin Donatum!? kär
och kunde honom väl,

ty han i 50 år

har lärt den boken väl förstå
och ryckte titt ut barnens hår,
att de ock skulle få

densamma i sitt huvud fast,
som var hans lärdoms pris.
Men gack ifrån hans grav med hast,
ty han har än sitt ris

och hotar, om du sätter dig,
att sätet skall få fel;

ty han kan konsten mästerlig,
att piska på den del.»

Grekiska, hebreiska, latin och all denna lärdom, som
behövdes för en blivande präst, — det var vad Linneus
här fick plugga in. Ty gymnasiernas uppgift var då för tiden
nästan endast att utbilda präster, och det var föräldrarnas
önskan, att Karl skulle gå i sin fars fotspår. Men den
unge Karl hade sin glädje i frisltunderna, då han, såsom
han berättar, brukade »fly boken; ty gossens nöje var en-
dast att få gå ibland blomstren att där lära sig känna

1 Latinska grammatiken.
