KARL VON LINNÉ. 313

De första studentåren.

Med vackra vitsord för uppförande och begåvning läm-
nade Karl Linn&eus gymnasiet för att fortsätta studierna
vid Lunds universitet. Där kunde den fattige studenten
hoppas på hjälp av en förmögen släkting, som var domprost
i staden.

Det berättas, att då Linneus gjorde sitt inträde i lär-
domsstaden, hörde han klockorna ringa. Han frågade, för
vem det ringdes, och fick till svar, att det var för den ny-
ligen avlidne domprosten...

Lyckligtvis fanns i Lund en annan man, som tog sig an
den fattige ynglingen. Det var den berömde läkaren Kilian
Stobeus, i vars hus han hyrt sig ett rum. Honom be-
skriver Linn&eus som »en sjuklig man, enögd, krumpen på
ena foten, plågad beständigt, men han hade ett makalöst
genib. Hos honom fick den unge studenten »se ett artigt
museum av allahanda slags naturalier: stenar, snäckor, fåg-
lar och herbarier, sådant gossen aldrig setts.

Om hur dessa två blevo närmare bekanta, berättar Lin-
n&eus på följande sätt. Den unge studenten hade inga böc-
ker och inga pengar att köpa några för, men han blev be-
kant med en tysk student, som bodde hos Stobeus. Honom
förmådde Linneus att sav Stobei bibliotek låna vår ung-
karl var afton böcker, dem han återställa skulle, förrän
doktorn om morgonen var uppstigen. Således gick ett fjär-
dedels år. Men doktor Stobei gamla mor, som hade sin
kammare näst intill vår ungkarls, märkte, att ljuset var
natt brann lysande; förmente, att han således somnade var
natt ifrån ljuset och satte huset i fara för eldsvåda.» Hon
berättar detta för sin son.

Ett par dagar därefter, när Linneus sitter klockan 2 om
natten i fullt arbete med Stobei böcker, kommer doktorn
helt tyst upp, i tanke att Linn&eus somnat ifrån ljuset, men
häpnar vid att se honom vaken och frågar, varför han icke
sov om nätterna, då annat folk sov. Stobeus stiger fram
till bordet och ser där en stor hop av sina böcker ligga upp-
slagna. »Vår ungkarl berättar, var han dem fått låna. Sto-
bei onda utseende förbyttes strax i ädelt medlidande; bad
