KARL VON LINNÉ. 319

strax de fölade äro, så långa som de bliva skola. Gässen
gingo även här med sina små gåslaungar.» Hur betagande
skär och vårfager är ej denna tavla i all sin enkelhet! Är
det ej, som om själen fylldes med vårkänsla inför den, är
det ej, för att tala med Levertin, som om man genom dessa
rader kände första kyssen av vårens svala anda och dess
doft av förnyelse?

Fem fjärdingsväg norr om Uppsala »begynte skogen allt
mer och mer tillta. Den ljuva lärkan, som tillförne uppe-
hållit våra öron, övergav oss; men åter en annor emottager
oss i skogen med lika stor complimang, nämligen kleran!,
vilken, då hon på högsta grantoppen spelar för sin käresta,
även låter oss fägna oss därav, ja hon stämmer så högt in
med diverse toner, att hon ofta mästrar näktergalen, sång-
arnes mästare.»

När Linneus passerat Gävle, hade han lämnat bakom sig
det nordligaste apoteket i Skandinavien och den längst mot
norr boende provinsialläkaren.

I Hälsingland fann han »folket gemenligen vara större
än annorstädes, besynnerligen manfolken. Jag frågade efter»,
säger han, »om de dia mer än andra, det de svarade: ”Tu och
ofta halv tredje år.” Folket är humant, har täcka hus och
inuti snygga och rena, bättre byggde än på annor ställe.
Den gamla traditionen, att hälsingeboarna aldrig skola
hava frossan, är av intet värde, ty uti var socken, jag
frågat, har en hel hop haft henne; dock är hon ej alldeles
gemen.» — Han besåg Iggesunds järnbruk, »vilket haver
tvenne hamrar och en masugn. Uti hammaren gingo Vul-
cani skjortegossar och gjorde mästerstycke av sin pro-
fession.»

I gränsskogarna mot Medelpad fick Linn&eus syn på »7
stycken lappar, som körde sina renar, 60 å 70, vilka hade
sina späda lamb. Hornen voro på de meste avfallne och
nya på de fleste begynt spricka ut. Jag frågade dem, hur
de kommo att vara här nedre. De sade sig här vid havssidan
vara födde och här vilja dö, talte god svenska.»

I Dågstad i Ångermanland låg vid landsvägen »ett gru-
veligt brant och högt berg, Skulberget kallat, uti vilket var

1 Taltrasten.
