322 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

arma lappar beklagade sig över bönedagen om våren: de
måste ofta, då ån varken bär eller brister, över med största
livsfara, ja gå uti vattnet till armarna, ofta halvdöda».

Såsom bevis på läkarkonstens dåvarande ståndpunkt må
följande utdrag göras ur dagboken: »Här var en kvinna,
som jämmerligen plågades av grodor, vilka hon druckit i
vatten, då de voro rom förleden vår. Hon kände, att de
voro tre; hon hörde dem gjö,! och andra, som sutto jämte.
Hon stillade något sin pina med brännvin — salt dogo de
intet av. En likaledes hade för några år sedan haft samma
passion? och tog per hasard in trenne rävkakor, blev bra,
men denna hasarderar ej.? Tjära rådde jag här till, det hon
tillförne brukat, men hon kastar straxt upp.»

Efter pingstgudstjänstens slut fortsatte Linnzeus färden
i lappbåt uppför Ume älv och dess biflod Juktan. Målet
var Sorsele, men vedermödorna blevo snart den unge fors-
karen övermäktiga. Den 2 juni kom man till en nästan
milslång rad av forsar, varför Linn&eus och hans följeslagare
måste lämna håpen och taga vägen genom täta skogen. Där
fingo de hoppa från tuva till tuva, vada genom iskallt
vatten, som räckte dem upp över midjan, och göra stora om-
vägar kring bottenlösa myrar. Ett helt dygn vandrade de på
detta sätt. Linn&us led, som om han skulle straffats för något
brott, och önskade, att han aldrig företagit resan. Sedan
de överallt förgäves sökt den lapp, som skulle föra dem vi-
dare, »satte vi oss neder», skriver han, »sedan klockan var
6 om morgonen, vredo våra våta kläder och torkade vår
kropp, fast kalla nordanvädret skakade oss så mycket på
ena sidan, som elden brände på den andra och myggen stucko
på sidorna».

Det visade sig, att Linne&us var för tidigt ute. Tjälen höll
just på att gå ur marken, och vårflödena dränkte allt i vat-
ten. De väntade till långt fram på dagen på den lapp, som
de skickat ut för att hjälpa dem få rätt på en ny vägvisare.
Han kom sent omsider tillbaka »helt trött, hade sökt så
många lappkojor fåfängt. Med honom kom ett folk — jag
visste ej, om det var man eller kvinna», skriver Linne&eus.
»Jag tror aldrig, att poeten så nätt avbildat en furia som

1 Kväka, — ? Lidande. — ? Vågar ej riskera det.
