330 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

aldrig led han brist på lärjungar. Hans arbetsrum hade bli-
vit en av Uppsalas sevärdheter. Det var ett riktigt museum,
från golv till tak fyllt av växter, djur och stenar. Och på
samma gång var det hemvist för en mängd tama fåglar av
olika slag, vilka höllo till i trädgrenar, som den store natur-
vännen satt upp i rummets alla hörn.

Julhelgen 1733 firade han i Falun hos en god vän, vid
namn Sohlberg, vars far var inspektor vid koppargruvan.
Men Linneus skulle ej varit den han var, om han inte under
dessa ferier passat på tillfället att förkovra sina insikter i
bergshantering och mineralogi. Han uppehöll sig därför
rätt länge i Falun, »där han kröp bland stenarne i gruvan
och nättren satt vid smältugnarne». Dessutom företog han
en längre resa till åtskilliga gruvor och bruk i Bergslagen.

Falu gruva med sina djupa schakt och trånga gångar,
där blossen kastade ett flämtande sken, gjorde på honom
liksom på alla andra reseskildrare ett mäktigt, med rysning
blandat intryck, såsom man ser av följande vältaliga be-
skrivning: »Utur denna gruva steg upp en stadig rök, vilken
med hela gruvans beskaffenhet lärde oss förstå, att hela
helvites beskrivning, av teologerna given för att inpräglas
i den säkra människans förstånd, är tagen utur denna eller
dylika gruvor. Aldrig har någon poet kunnat beskriva un-
derjordens rike eller någon teolog helvetet så faseligt, som
det här synes. Ty utanför går en förgiftig, stickande sva-
velrök upp, som långt ikring förgiftar luften, att man ej
utan möda må komma dit. Denna fräter jorden, att inga
örter kunna växa omkring.

Nedre härunder äro oräknelige mörke, av solen aldrig
åskådade kamrar, med os, damm och hetta uppfyllde,
till 450 alnars djup under den tunga och hårda jorden. I
dessa gå över 1,200 solskygga, till gruvarbete dömda och
som djävlar svarte arbetare, vilka sot och mörker om-
giva med rök och os på alla sidor. Väggarne äro mörke av
sot, golvet slipprigt av sten, gångarne trånge, ingravne så-
som av mullvader, och taken drypa av det frätande vitriol-
vattnet. Ras fruktas stadigt. Dessutom vet jag ej, vad
ängslighet enom påkommer neder vid porten av detta un-
derjordiska rike eller otrolig längtan att komma upp. De
här varande fördömda gingo nakne till midjan, havandes
