KARL VON LINNÉ. 333

hop av gammalt folk, till 70, 80 å 90 år. Deras dödsorsak
har gemenligen varit stygn, ofta hetsig feber, vattusot och
lungsot. Frossan får ingen, som intet varit neder åt landet
på herrarbete.»

I Lima fann Linneus av kyrkböckerna, att från år 1696
till 1707 »oräknelige många äro blevne döda av hunger.
År 1636 hölls i kyrkan bönodag för de oräkneliga lämlar
eller fjällmöss, som nedkommit och devasterat! socknen
med åker och äng.»

I Mora funnos ännu finnar. De voro »mestedelen välbe-
hållne. Föda sig med svedjande, fiskande och skjutande.
Hava helt åtskilda seder ifrån dalkarlarna, såsom ock klä-
der. Ibland sederna är ock det, att de hålla lördagen helig
och därpå intet arbeta.»

Från Mora fortsatte resenärerna upp genom Älvdalen
och gingo upp på Gåfshusberget, där de hade »en härlig ut-
sikt. I väster syntes Lima och Särnafjällen, i norr strax
älven, varöver låg vilda skogen. I öster Orsa sjön och kyrka.
I söder Mora kyrka, sjön Siljan, Sollerö kapell, Isundsberget
och Middagsberget. Överst uppå hade fordom stått en vård-
kase. Överst på spetsen av brantaste sidan lossades pisto-
lerna i höjden och åt djupet. Därovan uppå hördes smällen
helt kort, just som han blivit kvävder, men lång tid där-
efter dundrade i de före liggande berg såsom åskedunder.»

På vägen till Älvdalens kyrka lade de resande märke till
s. k. dödsträd, på vilka folket i närmaste by spikat upp
trälister med namnen på de döda, som förts där förbi till
kyrkan. På ett träd voro vid pass 120 lister uppspikade.
Den äldsta var från 1670.

I Älvdalens socken hade kyrkoherden börjat odla potatis
och fått sina sockenbor att följa exemplet. Men nu hade
denna näringsgren begynt »taga av igen genom böndernas
försummelse, helst röttren åstunda fet jord. Tyckes dock,
att en så nödig sak ej borde läggas avsides av det eländiga
folket, som här årligen måste betjäna sig av bark- och mäsk-
bröd.

Upp om kyrkan i Älvdalen smides liar av 200 stycken
vid pass; men neder om kyrkan boende, 200 stycken ungefär,

1 Förhärjat, ödelagt.
