KARL VON LINNÉ. 335

lilla husdjur var så ömtåligt, att »det första hon togs, gick
hon i sönder och dödde», medan korpens lilla lus var »så
seglivad, att fast man kramade henne emellan fingrarna,
levde hon dock och sprang.

Om Särna församling berättar Linn&eus bland annat,
att före Daniel Buscovii ryktbara tåg dit år 1644, då för-
samlingen tillhörde Norge, brukade Särnaborna »skjuta
och skrålla vid begravningar, varav de ännu i dag kallas
av sina grannar skrållar. Det var ett nöje att höra på vägen
hur illa vår vägvisare upptog, det man kallade honom skrålle,
och sade, att det var ett öknamn utan grund, som Älvdals-
karlarne dem påsatt, varemot de tillbakars få heta av Särna-
folket mjucksar.»

Linne&eus har en särskild anteckning om »gemene mans
sällsamma humör i Särna socken. Alla äro de fuller mycket
saktmodige, milde och tjänstvillige men därjämte ganska
snåle.» — Här fanns ännu gott om vildren i skogen och
några få björnar och älgar men inga vargar. Järvar fång-
ades ofta här.

Resenärerna gingo upp på »det namnkunnoga fjället
Städjan men hade mest regn och mulet väder hela dagen,
så o»att man väl fick umgälla sin kuriositeto!,

Om Idre socken antecknar Linn&us bland annat, att här
sregerar fattigdomens. MHusgerådssakerna bestodo mesta-
dels av bara en kittel och ett tråg. »Maten är fisk, fågel,
kokt mjölk eller ock halvtorrt, halvsurt kött av ett skjutet
djur, som hängt lång tid i röken, vilket kokades, kokt upp-
togs, barkmjöl och kornmjöl blandat rördes i kokta sodet
och åts.» Även här fanns gott om vildren. »Vägvisaren sade
sig sett över 600 vildrenar i en hop.»

Resenärerna följde Fämundsjön in i Norge. På fjällen
fingo de se, hur falkfångst bedrevs från små kojor, där man
hade duvor som lockbete. Då falken slog efter duvan,
drog falkeneraren ett nät över bägge fåglarna. »När falken
är fångad, klippes näbb och klor av honom medelst en tång,
gjord alldeles lik en hovtång men liten och ganska vass.
På honom klädes en mössa, varigenom han ej skall se eller
huggas.»

1 Nyfikenuhet.
