346 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

sådan avskyvärd otukt, som att flere män (ståndare) skulle
äga en gemensam hustru (pistill), eller att de äkta männen
skulle (såsom hos åtskilliga korgblomstriga växter) utom sin
legitima hustru ha illegitima bihustrur i närsittande blom-
mor. Ett så okyskt system skulle aldrig kunna framläggas
för en studerande ungdom utan väcka berättigad anstöt.

Ej att undra på att Linn&us ansåg sig för god att svara på
dylikt nonsens. Han och hans vänner fingo sig bara ett
gott skratt åt »den idiote-narren, som vill bjuda till att vara
botanicus, det han aldrig blivers. Men när Siegesbeck dab-
bade sig så grundligt, att han förlorade sin befattning, gjorde
det Linn&eus ont om stackaren.

En annan av Linn&us” samtida angrep den store natur-
forskaren, därför att han räknade människan till däggdjuren,
vi samma klass som hästen och svinets.

Apropå den saken, så har Linn&us en gång halvt skämt-
samt yttrat sig sålunda beträffande människans släktskap
med de närmast stående däggdjuren, aporna, »människans
cousiners, såsom han kallar dem. »Mången torde väl tycka,
att emellan människor och apor vore större skillnad än natt
och dag. Men om man ihop ställer en högst upplyst pre-
mierminister i Europa emot en hottentott, skulle man ha
svårt vid att tro, det de vore komne först av e n extraktion.
Eller ock om man jämförer den galantaste hovfröken med
en vild och sig själv lämnad människa, skulle man knappt
gissa, att de vore av ett slag.»

Att det i senare tider även framträtt en och annan verk-
lig vetenskapsman med anseende såsom forskare bland dem,
som sökte förringa Linne&us” förtjänster, beror uteslutande
därpå, att dessa varit specialforskare, som ej haft sinne för
andra grenar av botaniken än just det lilla område, där
var och en av dem själva skurit sina lagrar. Det finns näm-
ligen gott om små själar även bland framstående specialister.
Och sedan har det ingen konst varit för de ännu mycket
mindre själar, vilka själva just ingenting förmått uträtta
av självständigt värde, att säga efter och gläfsa på den store
döde. Den lotten har Linn&eus fått dela med allt annat stort
och upphöjt här i världen. Ty har det väl någonsin funnits
en enda verkligt stor man på vår jord, som ej förr eller se-
