KARL VON LINNÉ. 349

I maj 1738 tog dock Linn&eus oåterkalleligen farväl av
sina vänner och gynnare. Den store Boerhaave var nu så
hopplöst sjuk i bröstvattusot, att ingen fick komma in till
honom mer än Linneus. Avskedet var gripande. Boer-
haaves sista ord till hans lärjunge voro dessa: »Jag har levat
min tid och mina år samt gjort, vad jag förmått och kunnat.
Gud bevarce dig, för vilken allt detta återstår! Det världen
av mig äskat, har hon fått, men hon äskar långt mera ändå
av dig. Farväl, min käre Linn&e&ust» Sedan bröts hans röst
av tårar.

För Linneus” hälsa visade sig uppbrottet från Holland
och ledigheten från det ansträngande arbetet genast väl-
görande. Så snart han kommit ut ur det fuktiga klimatet,
blev »hans kropp liksom förnyad av luften och liksom fri
för en tung börda

Han ville dock ej fara hem utan att ha sett sig något om
i Frankrike. I Paris kom han i beröring med Frankrikes
förnämsta naturforskare och njöt av att få se »alla de ra-
raste växter i Frankrikesv, Hans rykte hade i förväg nått
även hit, och franska vetenskapsakademiens preses till-
sporde honom t. o. m., som icke Linneus hade lust att bliva
fransos, därest akademien toge honom till ledamot med år-
lig pension. Men högre håg drog honom till sitt fädernes-
land.»

På sommaren 1738 var Linne&us åter hemma hos sin gamle
far i Stenbrohult. »Med hjärtans glädje blev han mottagen,
helst han i gubbens egna händer då fick avlämna många
sina utgivna böcker — böcker i ett ämne, uti vilket fadren
hade så stort nöje» Etfter ett par veckors vila i hemmet
fortsatte han direkt till Falun, där hans brud nu väntat på
honom i nära fyra år.

Linn&eus som praktiserande läkare i Stockholm.

På sin blivande svärfars inrådan slog sig Linngus på hös-
ten 1738 ned i huvudstaden för att där söka sin lycka som
läkare. Men han fick göra samma erfarenheter som så många
andra nybörjare i facket: patienten syntes ej till. »Som han
var allom obekant,, säger han i en av sina självbiografier,
