KARL VON LINNÉ. 359

apotekaren J. Salberg upptäckt »träbalsam», genom vars
påstrykande trä skulle skyddas mot förruttnelse. Upptäc-
karen själv »hölt före det vara ganska eftertänkeligt att
upptäcka sådana ting, varav våra grannar skulle göra sig
en synnerlig förmån och förkovrings. Den framstående
Stockholmsköpmannnen Tomas Plomgren uttalade också
den åsikten, att man ej borde suppenbara en sådan lönlighet,
som framdeles skulle 1:o sätta våra trästycken i vanpris
hos främmande, handelen till ingen särdeles båtnad. 2:0o
Skulle träbyggnader intet kunna ruttna, så komme mycket
folk att mista sina arbetslöner, som nu därav hava sin födo.
3:o Men erkannerligen skulle ryssen, vår slemmaste granne,
veta gagna sig därav till sin flottas conservation, som där-
igenom, att hon måste ligga i friskt vatten, alltför snart
ruttnar bort.»

Häremot uppträdde Linn&eus mycket bestämt under för-
klaring, att det vore något abnormt i »att jag intet vwille
göra mig själv gott, när jag kunde, på det min granne ej
heller måtte få något gagn därawv» Salberg lät ändock sin
»träbalsam» förbliva en »lönlighet» under flere år.

En sak, som ej hörde till de lättaste att skaffa åt Veten-
skapsakademien, var pengar. Men lyckligtvis fick den nya
institutionen flere rika mecenater att lita till, och åtta år
efter dess tillkomst lyckades den främste av dem alla, Karl
Gustav Tessin, förskaffa akademien det inkomstbringande
privilegiet att ensam utge svenska folkets mest populära
och mest spridda skrift: almanackan. Detta privilegium
utgör än i dag akademiens förnämsta inkomstkälla. Det
kan därför sägas, att det är hela svenska folket, som betalar
sin lilla tribut till Vetenskapsakademiens handlingar.

Linn& öländska och gottländska resa.

Linneus skulle ej länge bli bofast i huvudstaden. Han
började mer och mer längta ifrån läkarens bekymmer, ifrån
denna omgivning av sjukdom och död, tillbaka till den ljuva
blomstervärlden. Han tänkte också med saknad på den tid,
då han i Uppsala fick uppenbara naturens hemligheter för
