KARL VON LINNÉ. 369

stycke levande svensk kulturhistoria. Och sådant liv, så-
dan friskhet är det över hans naturskildringar, att när man
läser dem, är det, som om man själv gjorde en utflykt i Guds
fria, härliga natur.

Linn&us som professor i Uppsala.

Den rikedom av värdefulla och intressanta iakttagelser,
som Linngeus samlat på sina färder i Lappland, Dalarne och
nu senast på Öland och Gottland, gav honom ämne till hans
inträdesföreläsning som professor i Uppsala universitet på
hösten 1741. Den handlade nämligen om nyttan av forsk-
ningsresor inom fäderneslandet. Därmed började hans
livsvärv på den plats, där han genomlevat sin ungdoms un-
derbaraste skiften. Under mer än ett tredjedels sekel blev
Uppsala nu medelpunkten för naturvetenskapernas, sär-
skilt botanikens studium.

Ungdomstiden med dess kamp och svårigheter var förbi.
Men lika ungdomsfriskt var Linn&eus' sinne, lika innerlig
hans glädje över naturens skönhet och skaparens vishet.
Den meddelade sig också till hans åhörare. »Den som hörde
honom, blev mera rörd än av den vältaligaste predikan»,
säger en av hans lärjungar. Han såg på naturens rike med
skaldens känsliga sinne likaväl som med forskarens djup-
blick. »Ack, store Gudlb» utropar han, shuru full är världen
av din äral» Karl Linn&us blev aldrig sin vördade faders
efterträdare på predikstolen i Stenbrohult, men han var
hela sitt liv sin Guds trofaste förkunnare.

Anders Johan von Höpken skriver till Linn&eus, när han
läst hans bok »Om naturens hushållnings: »Större bevis
behövas icke att övertyga ogudaktiga om en Gud, och vack-
rare predikan uti detta ämnet gitter ingen präst framställa.»

Åhörarne formligen trängdes kring Linneus' lärostol.
Ingen student, vilket ämne han än ägnade sig åt, lämnade
universitetet utan att ha haft någon högtidsstund som åhö-
rare av den store Linng&us. Och män, som hade studieåren
långt bakom sig, män, som beklädde höga ämbeten, reste
till Uppsala för att få äretiteln »Linn&us” lärjunge Ej blott
från Sverige utan från så gott som alla europeiska länder,
