376 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

quist, en »fattig men ödmjuk, ärlig, munter och hågad
yngling». Hans längtan stod till att komma ut till »det för-
lovade landet, som hyser de största under i naturen men
ännu aldrig med öppna ögon blivit betraktat av någon natur-
kunnig». Tack vare sin store lärares hjälp lyckades även
Hasselquist efter många om och men skaffa sig en nödtorf-
tig reskassa och fri överfart till Smyrna med ett av Le-
vantiska kompaniets fartyg. Dit anlände han på hösten 1749,
gjorde därifrån utflykter inåt Mindre Asien och genomreste
stora delar av Egypten, överallt med rikt resultat. Men
han hade att kämpa med svår penningbrist. Då gav sig
hans store lärare ut och skaffa pengar. Härom berättar
Linn2&us själv: »Jag gav av min byxesäck 100 daler, gick
till ärkebiskopen, som ock gav 100 daler, sände denna be-
gynnelse till Vetenskapsakademien med begäran att alla,
som ägde kärlek för vetenskaper, skulle göra lika; och de
som sade sig älska vetenskaper och ej gåve till så heligt
institutum, de vore skrymtare... De meste måste där
an, så att inom åtta dagar blevo inemot 3,000 daler k. m.
samlade.» Tack vare dessa förstärkningar av reskassan
kunde Hasselquist i mars 1751 bege sig till Palestina och
genomresa »Judéen, en del av Steniga Arabien, Samarien,
Galiléen och en stor del av Syrien. Rikt lastad med na-
turalier i alla tre naturens rikem, återkom han till Smyrna.
Men han rönte samma öde som en annan lovande svensk
orientforskare, Mikael Eneman.! Hasselquist led liksom
han av en bröstsjukdom och hade redan här hemma haft
»anstöt av blodstörtning». Nu osuppväcktes den orm, som
han så länge burit i sin barmv, Han måste intaga sjuk-
bädden, »dock med det hopp, som alla av hans öde med-
följers. Men alla omsorger till trots, »avtynade vår äl-
skade doktor Hasselquist dageligen, såsom en lampa, vars
olja är förtärd, och utslocknade den 9 februari 1752 kloc-
kan 6 om aftonen med allas sorg och avsaknad, som
honom kände» — orden äro hämtade ur Linneus före-
tal till Hasselquists »Resa till heliga landet», vilken hans
store lärare själv utgav. Det är också Linn&us, som man
ytterst har att tacka för att Hasselquists ovärderliga manu-

1 Se Bd V: 97 och 158.
