380 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

lände expeditionen till staden Cumana i nuvarande Vene-
zuela. Här »kom herr Löfling liksom uti ett nytt element
och ett jordiskt paradis, där landet liknade de raraste bo-
taniska orangerier och överflödade av växter, som ingen
botanicus före honom någonsin sett eller samlat;. Linnzeus
kunde också meddela sin vän, den store statistikern War-
gentin, att »Löfling lever och mår väl samt går i bet i Guds
kålgård med öppna ögon och sunt förnuftv. Men i ett brev
på hösten samma år talar Löfling om »en fatal frossa, som
förföljt mig och medelst fyra recidiver borttagit alla mina
krafters, Sedan hördes ingenting från honom. Men på som-
maren 1757 kommo rykten från Spanien om att den unge
svenske forskaren var död, och på hösten fick man bekräf-
telse därpå: han hade på nyåret 1756 på missionsplatsen
Merercuri i Guyana fallit offer för förnyade anfall av klimat-
feber. Hans reseskildring blev, liksom förut Hasselquists,
utgiven av Linneus själv. I företalet ger den store mästaren
uttryck åt sin saknad och smärta med dessa ord: »Ingen-
ting har varit mig bedrövligare än att hava mistat min kä-
raste och bäste discipel, just då jag som mest genom hans
flit tänkte rikta vetenskapen. Med försynens beslut måste
vi dödelige vara nöjda; men aldrig kan jag förgäta min Löf-
ling. Han uppoffrade sig för Flora och dess älskare; de
sakna honom.»

Få äro de upptäcktsresande, som förföljts av så envis
otur som Linnés lärjunge Mårten Kähler på hans forsk-
ningsresa till Italien. Fartyget, som han reste med, råkade
i Nordsjön ut för så svår storm, att till slut var »intet annat
att göra än binda sig väl fast vid masten och där avvakta
dödspostem. I mycket medtaget tillstånd kom man emel-
lertid fram till Bordeaux. Men nu började i stället ekono-
miska bekymmer, och de blevo sedan ett stående tema i
hans brev. Linngeus lyckades dock utverka penninghjälp
åt honom, så att han kunde fortsätta sin sjöresa. Men med
knapp nöd lyckades hans fartyg undkomma förföljande
sjörövare och rädda sig in till Marseille. Här blev det åter-
igen stopp ett halvt års tid, dels på grund av penningbrist,
dels till följd av en så svår blodspottning, att, som Kähler
skriver till Linnzeus, »jag tänkte vid denna attacken få sluta
