382 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

rade om stammar och kvistar, sittande på parasitväxter
och med öppet gap terribelt skolande kasta sig åt den för-
bigående. Jag vill ej omtala de taggiga träd och buskar,
som här allestädes hålla en, att man ej kan springa undan
— en stor del utsläppa en mjölk, som vid minsta vidrörande
uppväcker blåsor, inflammation och pina. Kokosnötter
och andra på marken nedfallne och ruttnade frukter ut-
sprida en stank, som kan döda; däremot äro andre blom-
mor ganska angenäma. Jag blygs att säga, det jag ej tors
utan precautlon1 taga en fluga. Men fullkomlig experience ?
har lärt mig, det man ingenting här får tro. Här är intet
djur, ingen tiger, ingen ödla, orm, förgiftig groda eller annat,
för vilket människorne så frukta som för insekterna. Man
skratter ej åt dem som i Europa utan beder i sina morgon-
och aftonböner, att Gud ville bevara hus, hem, kläder och
sig själv för dessa tyranner. När man varit ute på marken
och skall gå hem om aftnarne, så flyga gnistor i vart löv,
trä, hus, luft och omkring ansiktet, liksom stode man i en
smedja — dessa göra insekter. Andra sitta i trän, på marken,
i vattnet och tillika med amfibierna giva läten, som icke
de oskäliga djuren en gång kunna fördraga. En stor del
av dessa ljudande insekter äro gräshoppor, som hoppa för
fötterna; men tager man åt dem, så åderlåta de handen med
sina tänder och bakbenen, att man ej tar dem andra gången.»

En liknande klagolåt ljuder i ett brev till en kamrat, vari
Rolander berättar, att han just kommit hem från en liten
promenad utanför staden, där han bodde, »varest några
tigrar, babianer och böfflar råkat varandra och gjorde till-
hopa en musique, som reste håren på huvudet och trängde
sig igenom märg och bem.

Man märker, att hans nerver voro i olag. Han kom också
hem »litet vriden till sina sinnem». Detta yttrade sig sär-
skilt däri, att han ansåg några frön, som han fört med sig,
»vara pärlor, ja väl ypperligare än pärlor, änskönt deras
skal voro helt bräckeliga. Han förvarade dem såsom helig-
domar och betraktade dem esomoftast, gnidandes dem all-
tid mot något ylle, för att få dem så mycket mera glänsande.
Även trodde han sig uti dem äga den säkraste väderspåman»,

! Särskilda försiktighetsåtgärder. — ? Erfarenhet.
