386 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANULIGA KULTUR.

löst jag dömt, att jag oriktigt såsom fel ansett själva full-
komligheterna, och att mina förbättringar i själva verket
alstrade en förvirring, som denne övermåttan skarpsynte
man så omsorgsfullt sökt undvika.»

Botaniska utfärder I naturens rike

Sommartiden samlades i Uppsala hundratals gamla och
unga vänner av naturen två gånger i veckan tidigt på mor-
gonen för att med Linn&us som anförare tåga ut i skog och
mark och undersöka naturens alster eller, för att begagna
mästarens egna ord, skoxa! in i Guds underliga rådskam-
mare». »Det var, som Jakob Wallenberg skriver, »Hans
Majestät av örteriket, hertig över krokodiler och havsfruar
samt herre till fyrfota djur, fjäderfä och insekler, som gjorde
sin Eriksgata.»

Deltagarne spridde sig för att var och en på sitt håll
söka upp naturföremål och samlades sedan på överenskomna
viloplatser. Där höllos lektioner över vad man samlat, och
de voro icke av det torra slaget. Om varje även den obe-
tydligaste växt- och djurart hade mästaren något roligt
och intressant att förtälja, än om dess egendomliga bygg-
nad, än om dess användning i det praktiska livet. Linn&us
påpekade nämligen flitigt både i tal och skrift det förvända
i att svenskarne hämtade utifrån växter och mineral, som
funnos vid deras egna husknutar, och han gav en mängd
anvisningar om svenska växters bruk till födoämnen och
läkemedel. Men när han utgav en skrift om växter, som
kunde användas till bröd i nödtider, fick han från en präst
mottaga ett brev fullt av häftiga förebråelser, för att han
härigenom sökte avvända Guds rättvisa straffdomar, lik-
som läkarne försökte göra genom medikamenter och kopp-
ymphing.

Linnéeus hade många och en del alltför högtflygande för-
hoppningar. Han var övertygad, att, som han skriver,
»den villaste ödemark, uti vilken knappt en sparv skulle
kunna föda sig, kan igenom god hushållning bliva det här-
ligaste land».

1 Titta:
