392 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

undersökningar och experiment men icke bygga på »lätt-
sinniga hypoteser och fördomar,. Såsom lärare utövade
han ett utomordentligt betydelsefullt inflytande på läkar-
utbildningen i Sverige.

Ett exempel på hur långt Linn&eus även på detta forsk-
ningsfält var före sin samtid är en avhandling, vari han
framställer den åsikten, att åtskilliga smittosamma sjuk-
domar, såsom koppor och mässling, i själva verket för-
orsakades av ytterligt små djur, som överfördes från person
till person, kommo in i kroppen och där förorsakade sjuk-
domen, men att dessa djur vore för små för att kunna
skönjas med dåtida optiska instrument. Linneéeus har allt-
så till så mycket annat även anat sig till bakterierna.

Den sista och måhända största tjänst, som Linn&us gjorde
den medicinska fakulteten, var år 1776, då kollegium me-
dicum hade planer på att beröva samtliga medicinska fa-
kulteterna i riket rättigheten att promovera doktorer och
tillvälla sig själv uteslutande rätt därtill. Anledningen där-
till var egentligen den mer än lovliga slapphet, varmed bli-
vande läkare examinerades vid Greifswalds universitet,
men även vid Lunds och Åbo universitet hade det förekom-
mit, att medicine doktorsgrad utdelats åt undermåliga
personer. Detta borde dock icke motivera en dylik straff-
åtgärd över lag. Men i alla fall talades det om att konungen
lovat bifalla ett dylikt förslag.

Enda medlet att förekomma det hotande slaget ansåg
man i Uppsala vara att förmå Linné att resa till Stockholm
och tala vid Hans Maj:t. En av hans kamrater lyckades
också »övertyga den sjuke gubben om nödvändigheten av
denna resa, sätter honom, så bräcklig han än var, i en vagn,
överförer honom direkte till Drottningholm, där hovet då
vistades, och begär för honom privat audiens, vilket ock
strax beviljades. Med stapplande steg var Linné knappt
inkommen och föreställd monarken, innan han, hänförd
av sitt vetenskapsnit och upprörd av sin övertygelsekänsla,
utan att iakttaga ceremoniellets lagar, hastigt framstam-
mar dessa ord: ”Det går aldrig an, Eders Maj:t. Det för-
störer akademien och vetenskapen. Jag kan aldrig överleva
denna olycka.” Konungen, förundrad och överraskad av
sådane oväntade uttryck, frågade den närstående professor
