KARL VON LINNÉ. 399

år kom han till myndigheterna med ett nytt memorial;
vari han begärde att få hälften av stallgödseln, och så måste
Linneus sätta sig till och författa en lång utredning angående
stallgödselns nödvändighet för hans »utländske och india-
niske växteros. De »fordra», säger han, »till sin drift en na-
turlig hetta, vilken kommer närmast till den värma, en
kläckande höna giver sine äggs. Även denna gången avgick
blomsterkonungen med segern.

Men blott i fyra år unnade honom den envise trädgårds-
mästaren att vila på sina lagrar. Den inlaga, som mannen
nu kom med, var dock sådan, att Linn&us helt enkelt kunde
avslöja honom som lagvrängare. Icke förty lyckades kla-
ganden få kammarkollegium till en resolution, att sedan
stallgödseln brunnit och gjort sin nytta i Botaniska träd-
gården, skulle slottsträdgårdsmästaren få avhämta den
för sina behov.

Det må vara Linne&us förlåtet, att han nu anslog en ironisk
ton, när det verkligen ifrågasattes, att »Botaniska trädgården
måste vika för några meloner. I det gödselmemorial, han
återigen måste författa, lovar han att ordagrant införa kam-
markollegiets resolution i den historia över Botaniska träd-
gården, som han hade under utarbetande, »såsom ett doku-
ment, vars like näppeligen lärer givas i historiem». Vid när-
mare besinnande fann också kammarkollegium skäligt att
upphäva sin förra resolution.

Man skall dock ej tro, att bråket därmed var slut. Träd-
gårdsmästaren hade fått landshövdingen på sin sida. Men
icke förty blev han åthutad av universitetskanslern. An-
ders Johan von Höpken, som nu beklädde denna post, helt
enkelt struntade i en ny klagoskrift, som mannen kom stic-
kande med, ty han ville ej bidraga till »att en löjelig sak
för sig skulle antaga en allvarsam skepnads. Han tyckte,
att Linn&e&us var sför hederlig man och för stor man att bliva
hanterad som en trädgårdsmästare av en trädgårdsmästare»,
och han slutade med att ge klaganden det gamla goda rådet:
»Skomakare, bliv vid din lästl

Men landshövdingen producerade också en gödselskrivelse,
och över den måste Linneus yttra sig med en utförlig hi-
storik över gödselfrågans skiftande öden. Slutet blev, att
Kungl. Maj:t på kammarkollegiets förslag bestämde, att an.
