KARL VON LINNÉ. 401

Ej heller må glömmas de roliga markattorna, »vilkas
upptåg, narraktighet, slughet och efterapande äro så ma-
kalösa», som Linn&us säger.

Apropå apor, så är Linn&e&us dråplig, när han skriver till
sin vän Bäck om det hjonelag av detta slags djur, vilket
han skaffat till drottning Lovisa Ulrikas djursamling på
Drottningholm. Han frågar Bäck!: »Huru ställer mitt unga

Markattan Grinn. Målning på Linnés Hammarby.

herrskap sig vid hovet? Jag tror gamle gubben skall intet
bliva så ogalen hovbuss, allenast han intet retas och för-
törnas, ty han tål alldeles intet skämt. De gamle gubbarne
tåla inte" hasleri!. Hans fru knarrar fuller, menar dock intet
så illa.> Man får hoppas, att de uppförde sig bättre än mar-
kattan Grinn, som blev förvisad från hovet och skänkt till
Linne&us, därför att hon hade den ovanan att alltid »rycka
till sig hovfruntimbrets skospännen», ha allehanda andra hyss
för sig och upphäva det gräsligaste skrän, då hon agades.

1 Att man skojar med dem.
