KARL VON LINNÉ. 417

Våren kom sent det året. »Gräsen begynte sticka upp
med sine gröna blader, men ingen blomma sågs på hela fäl-
ten. Åkrarne kring Uppsala, som vid denna tiden pläga
fägna inbyggarnes ögon med den gröna vinterrågen, stodo
nu nästan nakne och gåvo det eländigaste hopp för åker-
mannen. Kornåkrarne, som just desse dagar emottagit
säden, hade ej heller ännu utkläckt ett enda frö.s

På vägen hälsade Linn&eus på i sitt gamla föräldrahem,
men över besöket där vilar en slöja av vemod. »Hänr, säger
han, »fant jag fåglarne utödde, boet uppbränt och ungarne
förskingrade, att jag näppeligen igenkände det rum, där
jag själv blivit utkläckt.» Hans gamle far hade nämligen
dött året förut, och hemmet härjats av vådeld.

Från den 74-årige kyrkoherdens dödsbädd ger oss hans
andre son och efterträdare, Samuel Linneus, en gripande
bild: »Dagen före sin död befallde han alla sina hemmava-
rande barn ställa sig upp för hans sjuksäng. Vi måste alla
fyra ställa oss efter åldern, men Carls rum skulle stå ledigt
och öppet. Därnäst Anna Maria, pastoriska i Virestad, där-
näst Sophia Juliana, pastoriska i Ryssby, så Samuel, sin
faders pastorsadjunkt, och sist Emerentia, befallningsman
Brantings fru. Salig gubben ställde ögonen länge på sina
barn, men sade: ”Carl är borta. Han har gjort mig stor
glädje. Gud har välsignat mig med fem barn, som alla gjort
mig glädje och aldrig sorg. Nu vill jag lämna eder, barn,
min faderliga välsignelse, förrän jag går från Eder. Carl är
borta.” Sedan önskade han välsignelse över honom och hela
hans hus och familj. . Sedan välsignade han med händers
påläggning envar av de andre, önskande ett glatt möte i him-
melen, och ville sedan icke mycket tala med barnen.»

Om hembygden skriver dess störste son nu: »Min ung-
doms nöjen, de raraste växter, som växa vilt på denna ort,
hade ej ännu hunnit framkomma. Jag, som för tjugu år
sedan kände varenda inbyggare i socknen, fant nu knappt
20 personer övrige, dem jag alla i min barndom sett som
unge drängar. De gingo nu med grå hår och vita skägg,
utlevde, och en ny värld hade kommit i stället.»

Den 17 maj passerade Linneus Skånes gräns med Kristi-
anstad som närmaste mål. Växtligheten i trädgårdarna
kring de skånska herrgårdarna vittnade om landskapets
