418 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

milda klimat, ty där växte druvor, där buro mullbärs-,
valnöts- och mandelträd ymnig frukt; där frodades buxbom
och lavendel, och vwvälluktande vita liljor klädde marken.

I Kristianstad lade vår resenär märke till de kinesiska
svin, som funnos där i mängd och blivit införda dit av borg-
mästaren. De voro nästan utan borst. »Buken på de gris-
fulla suggor släpade nästan ner på jorden, och hade suggan
ofta 16 grisar, fast man ej såg mer än 14 spenar. Den av-
komma, som var blandning med våra allmänna svin, be-
römdes såsom den bleve snarare och mera fet. Borgmästa-
ren hade märkt, att de kinesiske äro mer renliga än andra
svin, så att under den tiden suggan har grisar, har hon alltid
ett visst ställe, där hon avbördar sig sin orenlighet, även
som grisarne hava tillsammans ett annat, så alt man kan
se, huru grisarne stå och vänta på varandras avlåssning,
att de på rätta stället måge avlägga sin gödsel och icke
orena överallt. Således iakttages renligheten även hos de
osnyggaste djuren.»

Skånska slätten syntes Linn&us som »ett Kanaans land,
betäckt med de härligaste åkrar och den skönaste säd, så
långt ögonen kunde se» MHär såg han bonden köra med
6 till 7 par oxar för plogen, och då, säger Linne&eus, »sätter
han handen i sidan och tycker sig vara större djur än en
herre, som åker med även så många hästar. När bonden
kör med många par, så ropar han högt, och hans grannar
hava aktning för honom, men när han kör med ett par, hö-
res han mycket litet på åkern.»

På betesmarkerna »gingo hyrar eller herdar med fänaden
och hade merendels en sadlad häst, som gick i bet bland
korna, på vilken herdarne redo och körde boskapen till-
sammans, att de ej skulle skingras, då de blevo jagade av
styngen. Hyrarne hade i handen en ringstav!, den de ska-
kade och skramlade, att därigenom driva boskapen, vilken
var för den så rädd, som hästen för hästeskärran.s

Vid Gyllebo i Simrishamnstrakten hade t. o. m. funnits
ett riktigt vinberg, vilket dock fått förfalla för ett tjugutal
år sedan. »Icke desto mindreo, skriver Linn&us, »leva och
växa ännu på samma berg åtskilliga vinrankor helt vilda

1 En käpp med skramlande järnringar på.
