KARL VON LINNÉ. 419

utan att vara ödelagde av de starka vintrar till ett tydeligt
prov av detta klimats mildhet. Rankorna bära merendels
årligen några druvor men helt sura, ty de hava blivit vilda
liksom stammen.»

Om det lilla idylliska Skanör skriver Linneus, att »den
som vill söka sig en stilla reträtt, kan näppeligen få den i
Sverige tystare än häro,

Vid Ängelholm hade flygsanden härjat väldeliga, »kastat
sig bredevid kyrkan samt inuti själva staden och jämmer-
ligen översvämmat all marken, så att flygsanden ingenstäds
i riket varit så ymnig och gjort så stor skada som vid Ängel-
holm». Men för tio år sedan hade man där börjat kampen
mot flygsanden på samma sätt som vid de holländska dy-
nerna: man uppförde gärdsgårdar med flätat ris emellan
och sådde sandhavre och margräs för att binda sanden.
Linneus studerade med stort intresse dessa strandplante-
ringar.

Hans totalintryck av Skåne är, att det är ett härligt
land med ett klimat så milt, att »vinrankorne uppledas för
väggarne och lägga sig på taken utan att frysa för allmänrna
vintrarna och, utan att täckas, bära här fruktos. Både hästar
och boskap blevo här större än annorstädes, men djurens
styrka svarade dock icke mot storleken. Detta berodde
därpå, att bonden odlade mycket spannmål men hade ont
om hö, varför han under vintern måste föda både hästar
och kreatur huvudsakligen med halm. Hästarna voro myc-
ket besvärade av spatt, vilket bönderna tillskrevo danska
hingstar, som tagits i slaget vid Hälsingborg.

Svinen voro, när de om vintern hämtades hem från bok-
skogarna, »smällfeta och så stora, att de svårligen igenkän-
nas. Gässen blänka överallt vita, flyga, bitas och skria på
de stora fälten, så att näppeligen någon inhyses käring gives,
som ej har gäss, där så gott förråd gives på havre. Svanor
simma med sina upphöjda vingar vid stränderna, mest vid
Ellenbogen emellan Malmö och Skanör, där de årligen skju-
tas i myckenhet. Änderne hålla sig här intill jultiden, ja
ofta hela vintrarne. Storkar, som näppeligen våga sig över
Skåne, synas dageligen spatsera med sina långa ben på slät-
ten och bygga sina stora bon vid byarne på träden eller
taken. Råkorne ropa i alla trän, som äro planterade kring
