KARL VON LINNÉ. 421

nen såsom i ett nytt Sverige” och såg befolkningen koka sin
fisk på brinnande ljung och lysa upp sina vindblåsta tim-
merstugor med tran.»

I dessa reseskildringar möter oss de olika landsändarnas
säregna liv i gestalten av präster, bönder, kloka kvinnor,
spågummor, underdoktorer, som tala bygdernas urgamla språk.
»sMen ännu mer, säger Levertin, »tala de skilda nejderna
med tusende röster genom all den folktro, Linné meddelar.
Redan de många märkvärdiga och fantasifulla svenska
örtnamn, Linné samlat från bondkvinnornas läppar, skänka
ett eko av folkvisa och folksägen. Omisskänneligt och ur-
åldrigt ljuder bygdelivets tungomål genom skrock och sig-
nerier, spådomar och huskurer, genom de gamla bruk och
vidskepelser, Linné återgiver. Så har i denna första litterära
skildring av svensk natur också det svenska folket kommit
med, och i suset av gräs och träd höres genklangen från
hedendom och medeltid.» Ingen svensk författare har heller
mästerligare än Linnzeus predikat den »kärlek till det verk-
liga», som utgör livsmodets och arbetsglädjens hjärtrötter.

Värdet av hans geografiska forskningar och noggranna
iakttagelser framstår allra skarpast vid en jämförelse med
hans närmaste föregångares och en del samtida upptäckts-
farares reseskildringar. Ett drastiskt exempel bland de
förra erbjuder löjtnanten i svenska örlogsflottan Nils Mat-
son Kiöpings bok »Een reesa, som genom Asia, Africa och
många andra hedniska konungarijken sampt öijar med fliijt är
förrättat>. Boken utkom år 1667 och trycktes sedan i flere
upplagor. Ännu på Linnés tid var den mycket läst och upp-
skattad. Vid sidan av värdefulla iakttagelser om land och folk
serverar den gode sjömannen sådana skepparhistorier, som att
han i Persien sett »ett outsägligt stort träd med en halv
fjärdingsväg långa grenars. Dråpligast är dock vad han
helt troskyldigt berättar om förfaringssättet inför dom-
stolar på Ceylon: »Uti rättegångssaker går det här mycket
strängt till, brukas inga andra bövlar eller skarprättare än
elefanter och krokodiler, vilka kallas kaymans. Den ele-
fanten, som därtill är förordnad, är en av de största bestar
i landet, ett gruvligt grymt kreatur; hans tänder äro be-
slagna med koppar och därtill skärpta. När han nu an-
tastar en ogärningsman, tager han honom fast uti snabeln
