426 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

inom skalet till insjömusslor anbringa ett litet runt stycke
pärlemor, fästat vid skalet med en silvertråd eller ett snöre.

Men för att nu återvända till frågan om Linnés efterträ-
dare, så väckte det helt naturligt mycken ond blod, när Karl
von Linné d. y., en yngling på 22 år, som icke avlagt någon
akademisk examen, år 1763 utnämndes till professor som be-
löning för faderns konst att »ympa pärlors. Och inte blev stäm-
ningen blidare mot honom, när han vid 24 års ålder utnämn-
des till medicine hedersdoktor, fortfarande utan att ha tagit
någon examen. Det skall ha skett på kronprins Gustavs
befallning. Den ovilja mot »unga dauphim, som detta väckte
bland hans kamrater, tog sig uttryck i en satir, som spreds
i Uppsala efter hans promotion. Det påstods däri, att han
författat en bok, som hette »Konst att bliva professor utan
huvud och doktor utan vett. En skadelig bok.»

Det är dock att märka, att den gamle Linné lovade sköta
professuren, så länge hans krafter räckte, och arbeta på
sonens utbildning i sin vetenskap. I nära halvtannat år-
tionde fortfor Karl von Linné den äldre också därmed.
Först 1777 erhöll hans son, vid fyllda 36 år, Kungl. Maj:ts
tillåtelse att träda i utövning av sitt professorsämbete, och
professorslön fick han först två år senare. Men något nöje
fick han ej av sin verksamhet — därför sörjde nog alla de,
som ansågo honom för »en lathund i superlativ grads. Han
märkte snart själv, att han tagit sig vatten över huvudet.
Ryktet förmälde också, att han »ville skiljas från hela kodil-
jem. Under första terminen skall han ha skött sina före-
läsningar på det sättet, att han helt enkelt läste upp faderns
manuskript, så ordagrant t. o. m. att han talade om sina
resor i Frankrike, England o. s. v., fastän han aldrig satt sin
fot utom Sverige. Och vid de offentliga examina säges han
ha varit så generad, att han svettades värre än examinan-
derna. Han behövde emellertid inte så många år hålla ut
på en post, som borde kännas odrägligare än de flesta, ty
år 1783 kom döden.

Förutom Karl hade Linn&us ännu en son. Men detta
sljuva barn» hann knappt fylla tre år, innan han efter en
kort sjukdom »bjöd detta världsliga farvälb. Även en späd
dotter kallades efter blott ett par veckors levnad hädan:
sSnart föll den blomman av.>
