KARL VON LINNÉ. 437

som stod på knä med upplyfte händer och tiggde om nåd,
vilket misshagade själve hans kamrater. 1761 i Pommern
blev han i kriget av preussarne eländigt huggen i huvudet
och ansiktet, att han all sin tid gick ett fult spektakel med
oändelig vedermöda och värk.»

En &. d. fältpräst Falander, som var med de upproriska
dalkarlarne, blev »dömd till Marstrands fängelse för all sin
tid, där han eländigt dörsv, Han var då gammal och »grå i
hår och skägg». Men i sin ungdom, då han var fältpräst
hos Karl XII, hade han förtalat en hemmavarande. ämbets-
broder, som var kyrkoherde i Grangärde, så att denne blev
avsatt och Falander fick pastoratet. Nu hade straffet kom-
mit.

Hauswolf, en ung man, hade genom intriger och förtal
lyckats tränga undan en gammal fattig häradshövding,
som var medsökande till ett assessorat i Åbo hovrätt. Den
förbigångne vädjar till Guds dom. »Hauswolf reser i vintren
från Stockholm åt Åbo, fartyget kommer emellan isarne,
att alla mente sig förgås. Hauswolf med en annor hoppa i
slupen, hugga av tåget, drivas från fartyget i 5 äå 6 dagar.
Åt upp läder och allt: på slutet sin egen fullmakt, som låg
i hans mun, då han kom död till gottländska stranden. Far-
tyget kom sig före och blev med sine passagerare räddat.

Welin, professor i Åbo, fick nog pengar av en jungfru
till hjälp att resa utomlands. Kom hem, men att slippa
henne reste andre gången till Paris — ty han var med henne
förlovad. I Paris var han i sällskap; hade satt möte till en
viss timma på andra stället. Men hans fruentimber höllo
honom kvar. Elden kom lös uti en linbod på nedra våningen;
han hade ärnat kasta sig ut genom fönstret; hans fruentim-
ber höllo honom; huset brakade neder, och han med 6 andra
uppbrunno. Han var bekant med många fruentimber.»

Bland mera bemärkta män, vilkas livsöde Linneus an-
för som exempel på nemesis divina, må nämnas Springer,
som blev insatt på Marstrands fästning i samma rum, där
en oskyldig förut suttit, som han hjälpt till att störta.

I Stockholmsgrossören Kiermans sorgliga slut på samma
fästning!? såg Linneus ett straff dels för hans pösande

1 Se sid. 553.
