438 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

övermod och hans hårdhet, särskilt vid domen över Erik
Brahe, dels — och ej minst — för ett kärleksförhållande, som
han redan såsom yngling hade med sin matmoder, och sitt
liderliga levnadssätt i allmänhet.

Görtz” åklagare Feman och den fanatiske Renhorn
äro för Linn&us varnande exempel på hur hätskhet straf-
fas, Görtz hade förut visat sig vänligt stämd mot Feman.
Straffet kom för denne genom ett slaganfall, så att hans
mun blev vriden på sned. »Domstolens ordförande dör
samma riksdag, och bisittarne bli alla inom ett år olyckelige;
bland dem en, den lustigaste, dör av melankoli.»

Om sig själv gör Linn&us i dessa anteckningar om neme-
sis divina följande bekännelse: »Allt gick olyckligt för mig,
då jag ärnade hämnas, men ändrade och lämnade allt i
Guds händer. Sedan gick allt lyckeligt 1734.» Efter denna
självövervinnelse kom det frid i hans inre med vissheten om
att Gud vakar.

Den som vill höra ännu ett ord, som omfattar Karl Lin-
n&eus” livsåskådning, han läse de härliga rader, varmed han
inleder sitt livs storverk, sin »Systéma natur2»: sJag såg
den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen,
då han gick fram — och jag hisnade! Jag spårade efter hans
fotsteg över naturens fält och märkte utur vart enda en
oändelig vishet och makt. Jag såg där, huru alla djur un-
derhöllos av växterna, växterna av jorden, huru jordklotet
välvdes natt och dag kring solen, som gav det liv, huru so-
len med planeter och fixstjärnor uppehöllos uti sitt tomma
intet av alltings varelse, alla orsakers drivfjäder och styres-
man, denna världenes Herre och Mästare. Vill man kalla
honom Öde, så felar man intet, ty all ting hänger på hans
finger. Vill man kalla honom Natur, så felar man ock
icke, ty av honom är allting kommet. Vill man kalla honom
Försyn, säger man ock rätt, ty efter hans vink och vilja
går allt.»

Ett snille med ett barnahjärta! Sådan var han, blomster-
konungen. En själ, som formligen utstrålade godhet. Över
