KARL VON LINNÉ. 439

dörren till sin sängkammare hade han skrivit: »Lev oför-
vitligt! Gud ser dig.»

Hans sista önskan hade varit ledd av en sund naturs för-
synthet mot såväl förgängelsens makt som mot de efter-
levandes känslor. Den lydde så: »Lägg mig i kistan orakad,
otvättad, oklädd, omsvept med ett lakan, sluta straxt ki-
stan, så att ingen får se min uselhetb Denna hans yttersta
vilja blev också respekterad. Däremot följde man icke en
annan av den dödes föreskrifter: »Traktera ingen för min
begravning och tag ej emot kondoleans» — ty hans
hustru ville, att hennes man skulle få en »hederlig jorda
färdd.

I det »Rop ur graven till min kära hustru», som han ned-
skrev under sitt avtynande, bad han henne bland annat:
»Låt intet råttor eller mal fördärva mitt herbarium, mitt
största arbete i tidenl

Till evärdelig skam för vårt land fick detta oersättliga
minnesmärke över dess störste son på kulturens arbetsfält
gå till främmande land. Alla Linnés samlingar blevo näm-
ligen av hans hustru och döttrar — sonen var då död —
sålda till en rik engelsman för 20,000 kr., och 26 stora pack-
lårar fyllda med dessa ovärderliga skatter fraktades över
till London. Därvid fick Linnés vidlyftiga och värdefulla
korrespondens följa med på köpet — såsom det uppgives,
för att fylla tomrummen i packlårarna! Det mesta av sam-
lingarna blev sedan inköpt av Linnéan Society, ett av de
många vetenskapliga samfund, som bära hans namn, och
i dess museum i London förvaras de ännu. De försök, som
gjordes av Linnés lärjungar, att förhindra denna riksskan-
dal och rädda samlingarna åt Sverige, misslyckades på alla
håll. Den som gjorde mest för saken, var en ung student
Anders Dahl, som varit Linnés medhjälpare under hans
sista år. »Lurvige Dahlem», såsom han kallades för sitt yviga
hår, blev sedan läkare och medicine adjunkt vid Åbo uni-
versitet. Efter honom är den allmänt odlade prydnadsväx-
ten Dahlia uppkallad. Ännu i yttersta minuten, när sam-
lingarna redan voro avsända från Uppsala till Stockholm,
ingrep Dahl och sökte förmå regeringen att ge befallning
om deras återsändande. Men då var det för sent: fartyget.
som tagit dem ombord, hade redan passerat Dalarö.
