PER VILHELM WARGENTIN O. VÅR BEFOLKNINGSSTATISTIK. 457

utom ha sträckt sina verkningar till Norge, Danmark, Ne-
derländerna och Frankrike. »Hus och fönster ha darrat,
stolar, bord och käril ristats och dörrar, som ej varit väl
tillåsta, uppgått. I luften har hörts ett dån och susande.
Påstått några minuter. Ett starkt susande hördes, såsom
det buller och dån är, då sotet brinner i en skorsten eller
järnskodda vagnar köra på en stengata.» Någon nämnvärd
skada förorsakade dock varken denna eller någon av de
andra här omnämnda jordbävningarna i vårt land.

»Vår förfärligaste dag» kallar kyrkoherden i Laholms pa-
storat den 30 oktober 1785, »då en häftig orkan ifrån vä-
ster och nordväst, förenad med starka jordstötar, klockan
ifrån 9 om aftonen ända intlill midnatten hotade oss med
undergång, så att folket icke vågade lägga sig till vila,
utan flere väntade med förskräckelse hela naturens under-
gång. Havsvattnet steg vid detta tillfället ända intill 9
alnar över vanliga vattenståndet.»

En förfärlig orkan gick den 12 augusti 1765 under två
timmars tid fram över Carlö i Österbotten. Båtar blevo
»av stormen i luften upplyftade och sedermera efter en
sådan 17 å 18 famnars lustresa i marken till splittrar
slagne».

Den 29 januari 1850 gick en snöstorm över Sverige, vars
make ingen skådat på 40 år. Många människor förolyckades.
T. o. m. i huvudstaden fann man en person stående död i en
snödriva, inbäddad ända upp till huvudet. På hemvägen
från huvudstaden fröso två drängar från Spånga ihjäl, en
annan från Lindholmen i Roslagen, två mjölkbud från Rosla-
gen, en kamrerare från Sigtuna och fem bönder från Sorunda.
En äldre kvinna stod död i snön, ännu fasthållande stakarna
till den kälke, hon skjutit framför sig.

I dessa tider, då åskledare voro okända eller sällsynta,
inträffade åskslag ganska ofta, särskilt i kyrktorn och klock-
staplar. År 1752 slog blixten ned bland annat i Alva kyrka
på södra Gottland under pågående gudstjänst den 19 juli och
splittrade större delen av kyrktornet. »Ljungelden itände
peruken och avsvedde huvudhåret för pastor, som då förrät-
tade ämbetet i predikstolen. Kyrkan uppfylldes av rök och
