462 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

att Linn&eus fick professuren. Och »när änden är god, är
ju allting gotts.

x +

Detsamma kan ledsamt nog icke sägas om en tilldragelse
i det sydsvenska universitetets annaler, vilken inträffade på
hösten 1749 och visade, hur bråkiga element bland den stu-
derande ungdomen kunde fullständigt tyrannisera både
det akademiska och det borgerliga samhället. Det är all-
deles otroligt, hur långt självsvåldet och oförskämdheten
hos dylika slynglar kunde gå.

Det hände sig en afton vid den tiden, att välaktade råd-
mannen Anders Westman, då han vandrade hem från ett
besök hos en vän, helt plötsligt blev bakifrån överfallen och
illa slagen vid tinningen av ett par obekanta personer. Se-
dan våldsverkarne därpå tagit ifrån honom hatt och peruk,
hade de »shonom uti gyttjan på andra sidan av gatan släpat
och på ett mordiskt sätt nedtrampats. Till all lycka blev
Westman räddad av folk, som skyndade till från ett närbe-
läget hus; annars hade han knappast sluppit ifrån misshan-
deln med livet.

Man hade starka misstankar på två studenter som för-
övare av det ruskiga dådet. Deras namn var Per Johan
och Claes Höppener, söner till en förmögen handlande
i Linköping. Westman själv hade efter överfallet yttrat,
att singen annan än de här Höppenerna slagit honom» —
de hade nämligen varit förbittrade på honom med anledning
av någon tvist inför stadens kämnärsrätt. Frågan om deras
brottslighet skulle emellertid utredas av akademiska kon-
sistoriet.

Av konsistoriets protokoll över förhandlingarna i detta
mål finner man, att våldsamma uppträden ingalunda voro
något ovanligt i lärdomsstaden. En av professorerna kla-
gade över att det nu i minst sex veckors tid rått sådan osä-
kerhet i staden, »att ingen dristat sig gå ut och ställa sig i
äventyr, sedan det var mörkt;. Han hade därför icke ens
vågat infinna sig till konsistoriets senaste sammanträde.

Men detta tyckte rektor magnificus trädde hans ära för
när: han hade väl hört skott och skrikande någon natt men
