464 EN STORHETSTID FÖR VÅR ANDLIGA KULTUR.

uppdrogo åt vakten att sätta sig i besittning av den rikhal-
tiga Höppenerska arsenalen. Men Per Johan Höppener
kände sina pappenheimare. Han hade redan rätt bra klart
för sig, hur långt man kan komma här i världen med fräck-
het i förening med advokatyr, när man har att göra med
en motpart, som darrar på manschetten. Han avlät till
konsistoriet en skrivelse av innehåll, att hela vapensam-
lingen tillhörde hans yngre broder, vilken var hovrätts-
auskultant och alltså icke lydde under universitetets dom-
värjo. Det enda, han skulle kunna lämna ifrån sig, var hans
egen värja, men den hade, förargligt nog, brodern just tagit
med sig, då han gick ut. Muntligen tillfogade bröderna en
del hälsningar till rektor magnificus, vilka kunde varit
vördnadsfullare.

De akademiska myndigheterna fingo alltså inskränka sig
till att låta hålla vakt kring bokbindaränkans hus vid Stor-
torget. Vilket ingalunda hindrade bröderna Höppener från
att så gott som varenda kväll fortsätta med skrål och oväsen,
omväxlande med ett och annat kanon- och gevärsskott.
En natt hände sig, att de fyra karlar, som bevakade Höp-
penarne, fingo besök av två personer, vilka — för att be-
gagna vaktkarlarnes egna ord — »utsläckte för dem ljuset
först samt sedan satte pistoler och värjor på bröstet på dem,
slåendes vakten, trugande den att gå sin väg och aldrig
komma tillbaka mera, med flera hårda utlåtelser, så att
vakten måste taga flykten ur huset och lämnade det ena
geväret i sticket samt slog gatudörren igen efter sig».

Vakterna undfingo vwvisserligen av rektor en förmaning
att visa mera mannamod, men större effekt hade det kanske
haft, om han kunnat villfara deras anspråk på att få ut sin
avlöning. Därtill saknade emellertid konsistoriet medel.

Slutligen lät stadsfiskalen, som var allmän åklagare, in-
kalla bröderna Höppener — icke som anklagade, Gud be-
vars, utan bara som vittnen. Men den äldre förklarade sig
av sjukdom vara förhindrad att komma. Hans lidande
skulle bestå i blodspottning — varav dock vederbörande
läkare vid undersökning icke kunde upptäcka minsta symp-
tom. Claes Höppener infann sig däremot, men endast på
det villkor, att han fick gå genom staden med värja vid si-
dan, till tecken att han kom som en fri man och icke som
