Sveriges sista häxprocess.

plötsligt höra talas om hur »djävulen jämmerligen

grasserade i Dalarne». Kort efter pingst år 1757 var
allmänna samtalsämnet i Åls socken i Dalarne en mycket märk-
lig trolldomssaga, som hade till upphovsman tjuguårige sko-
makardrängen Erik Johansson från byn Kilen. Själva ur-
sprunget till det hela var, enligt vad samtida rättegångshand-
lingar förmäla, följande. Både Erik Johansson, hans för-
äldrar och flere andra personer hade med sorg funnit, att
»deras kreatur dels hastigt och på besynnerligt sätt dött»,
dels »vissa tider befunnits fläcketals på ryggen skalliga och
ganska orklöser Man hade också lagt märke till »att bo-
skapen, enär de om aftnarne kommit till änkans Anna Jons-
dotters gård i Kilen, hava åter sprungit åt skogen». Av alla
dessa omständigheter hade skomakarynglingen dragit den
slutsatsen, att byns boskap »måste vara med trulldom skadad;?.
Han hade »därföre ständigt vinnlagt sig därom att ljusligen
bliva underrättad, om det så i sanning vore. Och när han
förlidet år näst för midsommar gått åt Falu bergslag, att
därstädes idka sitt hantverk, har han under vägen träffat
en vid namn Björk Hans Ersson, som omtalt varjehanda
konster, han kunde göra.»

Som Erik Johansson redan förut hade hört sin nya be-
kantskap omtalas såsom »namnkänd för att vara ganska
klok», tänkte han nu, satt han av honom skulle bliva under-
rättad, huru han på behändigt sätt skulle igenkänna alla av
honom för trulldom misstänkte kvinnfolk». Efter en stund
kom skomakardrängen fram med sin åstundan, och Björk
Hans talade sålunda: »Om du får dig en kniv, som är

MITT i en så upplyst tidsålder som frihetstiden får man
