472 ETT MÖRKT BLAD I UPPLYSNINGSTIDENS HÄVDER.

Per Olofson borde ha haft anledning att tvivla på yng-
lingens historia redan på den grund, »att varken väppling
eller annat gräs hade där i orten hunnit ännu uppväxa, då
det fyrbladiga väpplinggräset skulle blivit hämtat. Var-
till kommer, att vid minsta efterfrågan det kunnat bliva
både kunnigt och bevisligt, att den kvinna, ifrån vilken
håren skulle blivit tagne, icke varit ur sitt hus den aftonen,
då sådant likväl skulle efter gossens sägen hava skett ute
på fältet.s» Men sockenskomakaren var idel öra, och genom
honom kom historien ut i bygden.

Den väckte sådant uppseende, att församlingens prästmän
ansågo sig böra anmäla den för stiftets biskop, Samuel
Troilius, vid den visitation, som han anställde i pastoratet
i juli samma år. Biskopen tog skomakarynglingen i förhör
men fann hans svar på framställda frågor så föga samman-
hängande, att han icke kunde annat än betrakta det hela
som en uppdiktad lögn. Icke förty ansåg sig biskopen böra
i närvaro av församlingens prästerskap anställa rannsak-
ning även med de angivna kvinnorna. De förklarade sig
samtliga oskyldiga, och till bekräftelse därpå — eller snarare
till bevis på sin egen vidskeplighet — lät Hans högvördighet
tillställa den komedin att låta kvinnorna »smed honom bedja,
det ifall de voro i någon måtto skyldige, Gud ville låta dem
bliva så mörke, grå och stygge i ansiktet, som gossen hade
beskrivit dem». Med stapplande tungor instämde de enfaldiga
dalkullorna i den uppbyggliga bönen. Därefter tillsporde
biskopen dem, som de ej ville, att gossen måtte bliva lagligen
tilltalad för det om dem utkomna ryktets. Men de svarade,
att de ej ville göra honom olycklig, allenast han inför kyrko-
herden toge sina ord tillbaka. Detta bevis på ett försonligt
hjärtelag tydde emellertid biskopen efter sitt huvud såsom
ett misstänkt tecken till, »att de hade fruktan och farhåga
för en laglig undersökning», och förklarade, att under sådana
förhållanden måste han anmäla saken hos konungens befall-
ningshavande till undersökning vid urtima ting.

Detta hölls i Åls socken i augusti samma år. Som ordinarie
domhavanden var tjänstledig, hade till domare förordnats
en ung vice hovrättsnotarie vid namn Ekman.

Sedan Erik Johansson fått inför rätten upprepa sin skild-
ring av vad han upplevat den märkliga natten efter Kristi
