SVERIGES SISTA HÄXPROCESS. 483

Han rymde emellertid undan sitt straff. Några penningar
erhöllo de arma kvinnorna således icke. De begärde då av
Kungl. Maj:t att av allmänna medel utfå den ersättning, som
tilldömts dem, och denna anhållan beviljades så till vida,
som halva summan skulle utbetalas till dem från statsverket.

Saken hade emellertid dragits inför riksdagen. Inom ridder-
skapet och adeln sades skarpa ord med anledning av att
»svenska undersåtar behandlades värre än bland turkar», och
ståndet beslöt att hedra grevinnan De la Gardie för hennes
ädelmodiga hjälpsamhet mot de förtryckta kvinnorna genom
att slå en medalj över henne.

Troilius var också upprörd, men av annan anledning: han
uppläste i prästeståndet en skarp reservation mot det sätt,
varpå denna fråga behandlats av rikets första stånd. Hans
högvördighet fann den rena evangeliska läran allvarligt
hotad genom adelns sålunda ådagalagda brist på nit för att
skydda Sveriges folk mot trolldom och dyrkan av mörksens
furste, »Ja i sanning, mina vänner», utropade han, »är detta
ett så bedrövligt prov därav, att jag ej ser, huru det första
budet och förbudet i vår katekes mot allt avguderi skall bliva
beståndande, om sådant får opåtalt passeral»

L

Man förstår bättre dessa häxförföljelser med alla deras rys-
ligheter, när man får veta, att vidskepelse och fanatism här
varit tjänare åt det politiska partihatets onda lidelser. Själva
den tändande gnistan skulle ha varit den, att skomakaren
Per Olofsson i Kilen, som tillhörde Hattpartiet, icke hade
velat gratis göra ett par stövlar åt en komminister, som för-
svurit sig åt Mösspartiet. Så hade en politisk fejd kommit
i gång där uppe i Åls socken, och som vanligt hade alla medel
ansetts tillåtliga.

Att den unge hovrättsnotarien Ekman kunnat låta så mycken
ondska komma sig till last förefaller oförklarligt, om man ej
får antaga, att även hans själsliv var förgiftat av partisinne,
och att han hetsades av begäret att ställa sig in hos den poli-
tiskt mäktige biskop Troilius.

x x
+
