SVERIGES SISTA HÄXPROCESS. 485

Genom Blumenbergs samtal och böner tillsammans med
de små blevo visserligen flere av barnen fria från sina troll-
domsfantasier. Men genom att sålunda taga saken på allvar
uppmuntrade han å andra sidan det ovisa nitet hos många
föräldrar, och följden blev, att vidskepelsen grep omkring sig
med flerdubblad kraft.

Från både Gagnef och Mockfjärd förde man under gråt
och klagan till honom skaror av barn med begäran, att han
måtte bedja över dem och dymedels rädda dem undan satans
arga list. Han läste över dem och övade även handpålägg-
ning. Själv berättar han, att »flera av barnen förrådde klen
hörsel och ledo av utslag. Måhända», säger han, »skulle en
skicklig läkare kunna utröna, om de äro i psykiskt eller fy-
siskt avseende sjuka eller friska.»

Emellertid blev det onda för var dag bara värre. Snart
fanns icke en by varken i Mockfjärd eller i Gagnef, som icke
var smittad av trolldomsraseriet. Men komministern i sin
barnsliga enfald närde »det glada hopp, att detta buller föregår
någon stor andelig väckelses, Han menade därmed, att för-
äldrarna genom den nöd, vari deras barn råkat, skulle drivas
till att söka hjälp och tröst i Guds ord och bön.

Från alla håll haglade emellertid beskyllningar för troll-
dom »mot många annars beskedliga gummor», och de sålunda
misstänkta gingo ej säkra för övervåld och misshandel från
grannar, vilkas barn ljögo på dem. Förhör anställdes, och
egendomliga bekännelser framtvingades.

Blåkullafantasierna voro i huvudsak desamma som på
1600-talet, och nu liksom då började det talas om önskvärd-
heten av att lagens arm med kraft drabbade de fördömda
trollpackorna. Domkapitlet i Västerås fann saken betänklig
och förordnade en kommission av tre ansedda prästmän att
undersöka förhållandet. Kommissionen sammanträdde i
Gagnefs prostgård, dit en stor allmogeskara samlats.

Ett egendomligt intryck gjordé det »att se de små barnen
i sina gula koltar och tätt åtsittande röda hättor stå vid rann-
sakningsbordet och käckt och frimodigt redogöra för sina
äventyr» hos Nåsgubben i Josefsdal. När förhöret med de
små var slut, svarade de vuxna männen och kvinnorna all-
mänt ja på frågan, om de trodde på vad barnen berättat.

En förteckning, som komministern inlämnade på dem,
