Pommerska kriget.

utbröt ett stort krig, vilket blivit kallat det sjuåriga.

Fredrik II i Preussen bekrigades av halva Europa.
Bland hans fiender var Frankrike, vilket nu — liksom 1741
— eggade Sverige att komma med. Detsamma gjorde Öster-
rike och Ryssland. Man lockade med stora subsidier och löfte,
att Sverige skulle återfå, vad det år 1720 förlorat till Preussen,
och Frankrikes ministrar började tala om att tiden nu vore
inne för Sverige att återtaga sin forna ärofulla roll i Tysk-
land o. s. v. Så lysande utsikter till vinst och ära kunde det
svenska riksrådet icke motstå, isynnerhet som risken måste
vara obetydlig — ty inför det fruktansvärda förbund, Fred-
rik II hade emot sig, syntes han givet dömd till undergång.
Det var ju också alltför lockande att få taga hämnd på Fred-
rik II för det stöd, han ansågs ha givit sin maktlystna syster
i den svenska partikampen och sålunda ytterligare föröd-
mjuka den stolta kvinnan. — Men det fanns även inrikespoli-
tiska skäl för kriget. För de mera klarsynta bland Hattarne
var det tydligt, att grunden sviktade under partiets skenbart
starka välde, att slöseri och misshushållning snart måste
framkalla en storm, som de ansvariga icke skulle kunna rida
ut. Hur lockande var då ej utsikten att genom ett lycko-
samt krig och återförvärvande av det gamla Pommern för
gott köp kunna överkorsa alla besvärliga efterräkningar!
Visserligen var Höpken, med kännedom om rikets dåliga
finanser och bristerna inom armén, ytterst tveksam, men han
fann det å andra sidan nyttigt just för krigsmaktens skull att
mobilisera den och därigenom »minska kärleken till boställen»,
vilken förkvävt all krigisk bragdlystnad inom armén, vupp-

SAMMA år, som försöket till statsvälvning gjordes,
