494 POMMERSKA KRIGET OCH HATTPARTIETS FALL.

Till högste befälhavare över den svenska fältarmén utsågs
fältmarskalken von Ungern-Sternberg, samme man som
var lantmarskalk på 1742-43 och 1746-47 års riksdagar. Han
tillhörde Mösspartiet, men det var just ett skäl för regeringen
att lägga ledningen i hans hand, ty därigenom gav man krigs-
företaget sken av att vara höjt över partistriderna. Ungern-
Sternberg hade redan som sjuttonårig gått i fransk krigs-
tjänst och senare i holländsk. Efter att ha kämpat i spanska
tronföljdskriget hade han återvänt hem och just kommit
lagom för att få anföra en skvadron i slaget vid Hälsing-
borg. Hans riksdagsmeriter hade påskyndat hans militära
befordran.

Ungern-Sternberg var en redbar och plikttrogen man, men
han var nu gammal, 68 år, och saknade den fasta beslutsam-
het, som en härförare måste äga. Ängslig, som han var, för
blivande efterräkningar, sökte han överflytta så mycket som
möjligt av ansvaret på krigskonseljerna, med vilka han ide-
ligen rådgjorde. Det har sagts om honom, att han visst inte
saknade huvud, men att han med tanke på Lewenhaupts och
Buddenbrocks öde i föregående krig ständigt var intagen av
fruktan att förlora detsamma.

1757 års fälttåg.

Medan Ungern-Sternberg genom en brunnskur sökte reno-
vera sin stofthydda och stärka krafterna till krigets ansträng-
ningar, sköttes befälet av generallöjtnant von Lantings-
hausen. Under långvarig tjänstgöring i franska armén hade
han särskilt i österrikiska tronföljdskriget förvärvat mili-
tärisk erfarenhet och ansågs som en synnerligen framstående
organisatorisk begåvning. Sin förmåga på detta område fick
han också rik användning för, ty den utrustning, som trup-
perna förde med sig över till Pommern, var under all kritik.

Gevären hade tillverkats utan tillräcklig kontroll, med den
påföljd att fjädrarna voro för svaga, så att stålen ej gåvo eld,
och att piporna esomoftast sprungo vid skottlossningen. Och
när de höllo, så stötte de illa konstruerade gevären så er-
barmligt, att, som Fersen skriver till krigskollegium, »sol-
daten var räddare för eget än för fiendens skotts. Kulorna
voro av annan kaliber än gevären och måste stöpas om.
