POMMERSKA KRIGET. 521

Man kan ej förtänka Lantingshausen, att han genom för-
nyade ansökningar om avsked visade, hur utledsen han bli-
vit på att leda ett företag, där ingenting av värde stod att
uträtta.

När han på våren 1761 skulle sätta armén i fältdugligt
skick, fick han pröva på nya vedervärdigheter. Tre gånger
begärde han fåfängt pengar till att sätta trossen i stånd.
Då bad han fjärde gången enträget att få om också bara några
tusen riksdaler till att reparera vagnar och seldon, för att
det åtminstone skulle se ut, som om han rustade sig, så att
fienden ej gjorde sig för säker. Då äntligen fick han pengar,
hela 15,000 rdr.

Men ända till i maj 1761 måste han härda ut med
eländet, tills Ehrensvärd blivit återställd från sin blessyr, så
att han kunde åtaga sig överbefälet. Då fick Lantingshausen
regeringens tillstånd att lämna det.

1761 års fälttåg.

Augustin Ehrensvärd var den ende av de svenska
överbefälhavarne i detta krig, som vid överkommandots
mottagande ännu stod i sin kraftfullaste ålder. Han var
nämligen då 50 år. Tidigt hade han gjort sig bemärkt genom
sin rika begåvning, särskilt på det matematiska och mekaniska
området, sin outtröttliga arbetsförmåga och sin brinnande
lust att reformera och nyskapa. Som ung artilleriofficer hade
han under resor i främmande länder fått tillfälle att ej blott
följa framstegen på det militära området utan också utveckla
sina konstnärliga anlag såsom tecknare, målare och gravör.
Efter hemkomsten genomförde han åtskilliga reformer i
artilleriets materiell, och i detta vapenslags historia har han
fått ett namn såsom värdig efterföljare till sin läromästare
Karl Cronstedt, det svenska artilleriets nydanare.

Sin största ära har han dock vunnit såsom Sveaborgs ska-
pare. Upphovsmannen till tanken på fästningens anläggande
är han dock icke, ty denna tanke var gammal hos försvars-
väsendets målsmän i Finland. Men att Sveaborg verkligen
blev, vad det blev, är hans förtjänst. Ej minst betydelsefull
var därvidlag hans säkra blick för de mest dugande förmågorna
