d22 POMMERSKA KRIGET OCH HATTPARTIETS FALL.

bland fortifikationsofficerarne, vilka han förstod att på bästa
sätt utnyttja för det stora företaget.

Efter hand hade Ehrensvärd befordrats till chef både för
artilleriet och för galärflottan. Men den geniale fästnings-
byggaren hade icke haft varken tid eller lust att mera in-
gående studera taktik och strategi. Någon framstående
truppförare var han därför icke, och det visste han själv med
sig. Därför visade han också stor motvillighet mot att över-
taga högsta kommandot över armén. Ytterst ärelysten, som
han var, kände han ingen lust att leda ett fälttåg, där ingen
berömmelse var att vinna, men där han i stället riskerade att
förlora sitt stora anseende.

Såsom högste befälhavare blev han rätt tröttsam för offi-
cerskåren med sin obetvingliga lust att ideligen kritisera
och reformera, helst reformerna ej alltid blevo förbättringar.
Liksom Rosen visade han sig också i hög grad sluten och
otillgänglig utom mot några få förtrogna, vilkas råd och infly-
tande icke alltid ansågos lända arméns operationer till gagn.
Men med sina fel var dock Augustin Ehrensvärd en stor-
slagen personlighet, ett snille och på samma gång en plikt-
trogen arbetare på sitt fäderneslands bästa. Det var något
storvulet över hans ärelystnad också, ty den var fri från varje
tillstymmelse till små själars fåfänga; den var inriktad på
stora, riksgagnande mål.

Då Ehrensvärd i juli 1761 anlände till Pommern, fann han
de svenska trupperna ännu förlagda i vinterkvarteren. Man-
skapet var utvilat och välövat, hälsotillståndet hade under
vintern varit gott och sjukantalet visade sig vara det minsta
under hela kriget, nämligen en sjuk på tjugu man. Svagheten
låg nu som alltid i utrustningen. På hästar var det brist,
trossvagnarna voro gamla och murknade och soldattälten
förslitna. Med manskapets munderingar var det åtminstone
delvis illa beställt, att döma av vad Ehrensvärd skrev om
Södra skåningarne: »De rida nästan byxlösa och i bara
stövelskaften.»

Ehrensvärd grep sig emellertid genast med iver an arbetet
på att ersätta, vad som felades. Men redan innan han hunnit
få allt ordnat, måste han låta trupperna bryta upp ur vinter-
kvarteren, ty bundsförvanternas arméer hade länge stått
i fält, och svenskarne måste åtminstone visa, »att armén
