HATTVÄLDET LUTAR MOT SITT FALL. 529

England och Frankrike, skakade handels- och penningförhål-
landena i hela världen, och svenska statens såväl som en-
skilda affärsmäns skulder utomlands hade växt till så an-
senliga belopp, att det blev omöjligt att hålla växelkursen
nere. Följaktligen måste växelkontoret den ena gången ef-
ter den andra begära extra hjälp från statskassan. Det
oaktat såg sig 1756 års sekreta utskott ingen annan utväg
än att avsluta ett nytt kontrakt med de förra bolagsmän-
nen, »det tredje växelkontoret, på villkor, som för kronan
voro ännu mer betungande än förut.

Men alla dessa konstlade manipulationer hjälpte inte ett
dugg. Mot 1760 års slut hade sedlarna siunkit under halva
namnvärdet, men så hade också sedelstocken på fem år
mer än fördubblats. Därhän hade Hattarnes slöseri och
äventyrspolitik bragt det.

Nu började man till på köpet betvivla nyttan av Hattar-
nes hela näringspolitik, såväl de frikostiga understöden åt
fabrikerna som statens förmynderskap över näringarna. Nä-
ringsfrihetens grundsatser fingo en ivrig anhängare och
förespråkare i kommerserådet Anders Nordencrantz, en
man med stort anseende för djupa insikter i statshushållning.
Han angrep oförfärat hela merkantilsystemet i en mängd
digra skrifter, vari han vände sig mot ytterlighetsmannen
bland motsidans nationalekonomiska författare, kommissa-
rien i manufakturkontoret Erik Salander, och mot honom
försvarade arbetets frihet samt arbetarnes människovärde.

Salander var en auktoritet på sin tid. Hans »Gårdsfogde-
instruktion» måste varje lantbrukare, som ville följa med sin
tid, skaffa sig, och husmödrarna läste med uppbyggelse hans
bok »Den svenska reddejan eller den välövade hushållerskam.

För Salander och andra rättrogna anhängare av merkan-
tilsystemet var industrin allt, arbetaren intet. Arbetaren
borde avlönas nätt och jämnt så pass högt, att han hade,
vad han nödtorftigt behövde av föda, kläder och husrum.
En höjning därutöver skulle — så resonerade man — för-
dyra industriprodukterna för mycket och bleve ej ens för
arbetaren själv gagnelig, eftersom han i regel icke förstode
sig på att använda överskottet på ett förståndigt sätt. Finge
han för mycket pengar, skulle han lätt förfalla till lättja,
äryckenskap och andra utsvävningar till skada både för
