HATTVÄLDET LUTAR MOT SITT FALL. 537

han, »oundersöka, om till äventyrs den förrädiska skökan
egennyttan på vårt blod penningar tagitl

Till slut fann Pechlin tiden vara inne att rikta det avgö-
rande angreppet mot regeringen. I ett synnerligen väl hop-
kommet betänkande sammanfattade han alla de lagöver-
trädelser och egenmäktiga åtgärder, vartill riksråden enligt
hans förmenande gjort sig skyldiga, och yrkade, att en sär-
skild, stor deputation skulle tillsättas för att pröva de anmärkta
åtgärdernas laglighet. Meningen härmed var att draga gransk-
ningen av rådets åtgärder från sekreta utskottet, där Hatt-
rådet hade majoriteten på sin sida.

Pechlins skrivelse gjorde ett starkt intryck. Hovsamt i
tonen, var det i sak fullkomligt dräpande. Det var inte lönt
för rådets vänner att sätta sig emot den begärda deputatio-
nen. Så blev då en stor deputation med 250 ledamöter till-
satt, och bland dem hade oppositionen mot rådet absolut
övervikt.

Samtidigt kom från annat håll ett farligt angrepp på Hatt-
rådet. Nordencrantz, som nu i sex år haft tjänstledighet för
att studera växelkursen, anmälde inför ständerna, att han
sammanskrivit ett arbete därom och erbjöd sig meddela
detsamma åt en deputation. I sin iver att finna botemedel
mot ett ont, som drabbade alla så kännbart, voro ständerna
att likna vid den drunknande, som griper efter ett halmstrå.
De mottogo med glädje anbudet, och Nordencrantz fick enligt
sin önskan själv utse deputationen, vilken kom att till större
delen bestå av Mössor och missnöjda Hattar. Så började
»den Nordencrantzska växelberedningen» sitt arbete med att
studera Nordencrantz” digra och tunglästa skrifter.

Det såg hotande ut för Hattarne, när riksdagsmännen i
december 1760 åtskildes i anledning av julhelgen. Men med
den kännedom partiets ledare hade om Pechlin som människa,
hade de icke uppgivit hoppet på att vinna honom tillbaka
— blott man hade tillräckligt att bjuda honom. I djupaste
hemlighet inledde Fersen i samråd med franske ministern
en underhandling med den slipade intrigören, och för en vacker
summa franska pengar köpte Hattarne honom tillbaka. Ett
villkor var dock, att Höpken, som av de dogmatiska Hattarne
ej längre ansågs riktigt rättrogen, jämte K. F. Scheffer och
Palmstierna — de två riksråd, vilka ivrigast förfäktat satsen,
