344 POMMERSKA KRIGET OCH HATTPARTIETS FALL.

en fördelaktig handelstraktat med Ryssland. Det engelska
sändebudet i Stockholm fick därför order att samverka med
det ryska och till den ändan understödja Mössorna med pengar
och goda råd.

Så hade Katarina II lyckats förena Sveriges grannar liksom
Polens till ett förbund, som syftade till inblandning i våra
inre angelägenheter. Bakom det svenska Mösspartiet stod
en hel koalition av utländska makter, vilka i partiet sågo ett
medel till att behärska Sverige efter sitt gottfinnande.

Mot denna fruktansvärda fara sökte Hattpartiet ett stöd
i en fastare anslutning till Frankrike, som vid åsynen av vad
det här gällde icke i längden kunde stå som overksam åskå-
dare. Men vad Frankrike bjöd var icke mycket. För ett
förbund på åtta år ville det betala en årlig summa, vilken
sammanlagd knappt uppgick till vad som ännu återstod obe-
talt av de gamla subsidierna. Det var dock den enda hjälp,
Hattarne kunde få, och därför antogo de anbudet på hösten
1764. Därmed var det också en given sak, att den svenska
riksdagen återigen skulle bli ett tummelfält för de utländska
ministrarnes kamp. Inom svenska folket hade partihatet
nu stigit till sådan höjd, »att; — för att begagna Höpkens ord
— »halva delen av nationen beskyllde den andra för skälmar».
Hatet spred sig till alla samhällslager, alla åldrar. Redan
barnet fick i sig, att mänskligheten består av goda och onda,
med andra ord av Hattar och Mössor, och att den som till-
hörde motpartiet, bar Kainsmärket på sin panna. Hattyng-
lingen, som håller på att bli kär, får veta, att den skönas släk-
tingar äro Mössor, och vips är kärleken sin kos, ty han känner
ett rent fysiskt illamående i sällskap med »Nattmössor».
Han vädrar dem redan på avstånd, och han ser på deras »fula
physionomie», att de icke tillhöra de rättrogna.

Kuriöst är att se, hur partistriden kunde tränga in t. o. m.
på ett så neutralt område som den medicinska vetenska-
pens. Den inmängde sig där i den långa och hetsiga stri-
den mellan läkare och fältskärer om likställighet — medi-
cinarne voro nämligen i regeln Hattar, kirurgerna Mössor.
Linné kunde t. ex. aldrig smälta, att några av de främsta
kirurgerna släppts in i collegium medicum. Vid undGerrät-
telsen därom utbrast han i ett brev till ämbetsverkets chef,
arkiater Bäck år 1753: »Medicinen har fått sin starkaste
