Mössorna taga makten igen.

genast, att makten skiftat ägare. Inom alla stånd hade

Mössorna övervikt. Självaste Stockholms stad, som dit-
tills givit Hattarne det kraftigaste stöd, hade bland de tio riks-
dagsmän, som bhorgerskapet ägde att utse, icke valt en enda
Hatt. Själve Kierman fick blott några få röster. Många smärre
städer följde huvudstadens föredöme,. Vid lantmarskalksvalet
blev Fersen slagen av överste Ture Gustav Rudbeck,
en sonsons son till Atlanticans författare. Han hade gjort
sig känd som en vältalig och oförskräckt bekämpare av Hat-
tarne. Hans bild är en av de mest sympatiska under detta
skede av partitidevarvet, därför att han var alldeles fri från
den smutsiga egennytta, som fläckade så många samtidas
rykte. Det framgår särskilt av engelske minislerns depescher.

Hos bönderna blev Josef Hansson från Älvsborgs län, en
annan motståndare till Hattarne, talman i stället för Olof
Håkansson, som ända sedan 1738 lett ståndets förhandlingar
vid varenda riksdag. Ja så långt gick partiförbittringen, att
man snart fann på en förevändning för att utstöta honom ur
ståndet för denna riksdag och därigenom beröva allmogen
dess yppersta kraft. Sekreta utskotltet, som dittills varit
Hattarnes fasta stöd, blev också erövrat av Mössorna.

Ett skarpt vapen fingo dessa genast i händerna, och det
av regeringen själv. Den redogörelse för rikets inre tillstånd,
som framlades för ständerna i regeringens proposition, var
sådan, att väl aldrig någon regering givit en bedrövligare
bild av det tillstånd, som uppstått under dess egen styrelse.
Därav framgick, att rikets skuld nu växt till inemot 60 millio-
ner daler s. m. eller lika mycket som vid Karl XII:s död —
med den skillnad likväl, att landets bärkraft nu var en helt

VID ständernas sammanträde på nyåret 1765 visade sig
