MÖSSRÅDETS REGERING. 567

med Hattar, och dessa myndiga herrar gjorde allt, vad de
kunde, för att göra livet surt för en rådkammare, som den
ogillade. Den kraftmätning, som nu förestod mellan rege-
ringen och kammarkollegium, gällde därför icke blott Her-
manssons välfärd och kanhända hans liv, utan den var en
fråga om hela den tredskande Hattbyråkratins vara eller
icke vara. Regeringens mening var uppenbarligen att för-
söka rensa samtliga ämbetsverk från sina motståndare eller
åtminstone ge dessa en så kraftig varning, att de för fram-
tiden skulle bli spaka.

För Hattarne gällde det därför att söka genom en hastig
kupp vrida makten ur händerna på Mössrådet. Och härvid
kunde de räkna på bistånd av hovet, där den unge kron-
prinsen nu börjat framträda som den ledande kraften, en
kraft som arbetade med ojämförligen mycket större klokhet
och beräkning, än hans moder lagt i dagen. Flere av Hat-
tarnes ledande män hade nu kommit till den uppfattningen,
att en måttlig ökning av konungamakten var enda utvägen
att komma ifrån partistridernas söndrande och fördärv-
bringande verkningar. Det var detta, som enade hov- och
Hattpartiet till samverkan. Även Frankrikes sändebud
arbetade nu på sin regerings befallning för en utvidgning
av konungamakten i Sverige.

För att bearbeta sinnesstämningen mot Mössregeringen
begagnade sig Hatt- och hovpartiet i största utsträckning
av den tryckfrihet, som Mössorna själva givit landet, och
i skydd av den uppväxte flere nya tidningar, däribland
Sveriges första dagliga tidning, »Dagligt Allehanda», samt
en massa politiska broschyrer. Och agitationsämnen mot
Mössregeringen fanns det gott om. Det var först och främst
det sorgliga ekonomiska tillståndet — att skulden därför
ytterst låg hos Hattpartiet självt, aktade man sig naturligt-
vis för att erkänna. Det var vidare en sådan sak som kaffe-
förbudet, ett utmärkt ämne att reta upp de breda lagren
med. Och så var det Mössornas utrikespolitik, som verk-
ligen också var partiets sjuka punkt — alldeles som Hatt-
partiets för resten.

Visserligen liknade de yngre Mössorna Arvid Horns an-
hängare däri, att de voro motståndare till Hattarnes lätt-
sinniga krigsplaner. Men då Horn och hans vänner hade
